måndag 30 april 2012

En härlig dag och kväll

Sitter just nu nere i Beddinge och har haft en underbar dag med familjen och mamma och pappa :) ja helt fantastisk har den varit!
Vi har haft strålande sol och varmt och det är vi ju inte direkt bortskämda med. Det har varit en fröjd att se barnen som har sprungit
runt på gräset och lekt och bara njutit av att få vara, inget bråk och inget gnäll.
Dom har blåst bubblor, sprungit nakna och letat kottar och busat lite såklart!

Vi grillade för första gången detta året ikväll också och vi kunde sitta ute och äta  helt underbart!
Det känns som vi har kunnat ta det lugnt och inte behövt stressa med något alls och bara det i sig
är ju lyx. Det är skönt att känna att man har dessa dagar med dom som betyder mest för en för det
är dom dagarna man minns och det är dom som ger en styrka att orka med de jobbiga.

Min lilla Levi fattas här och det känns i hela kroppen, men han finns i mina tankar och är med mig i mitt
hjärta hela tiden och vart jag än är. Och när jag nu ser ut över gräset och ser solen så vackert går ner då
tänker jag lite extra mycket på min fina prins som vi alla saknar så mycket. Och just idag  får jag ändå någon
ro i min kropp om att han har det bra där han är och att han är med mig/oss i allt vad vi gör.

Familjedag 29/4-2012

Trots några hinder under gårdagen så kom vi iväg på Lions familjedag i Sjöbo tillsammans med barnen och farmor & farfar.
Det blev också bättre än vad jag kunde tro med tanke på starten på morgonen där  hemma så det kändes så bra och det kändes
även så skönt att vi kom iväg tillsammans som familj för att göra något roligt, tror vi alla behövde det.


Vi var verkligen iväg hela dagen.
Barnen åkte karusell och det var Matheus höjdpunkt vill jag lova han bokstavligen älskade det, vi trodde aldrig vi skulle
få honom där ifrån inte. Dom hoppade i hopp borg och vi såg dockteater och en hel tokig clown som barnen hade så
roligt åt :) vi fikade och gick runt på området och Hannes red på häst. Det är något han verkligen verkar gilla han har gjort det
vid ett par tillfällen förr också. Melvin och Matheus skulle också¨rida och Matheus kunde knappt vänta på sin tur men när
han väl kom fram till hästen och satt på ryggen var det annat liv i luckan vill jag lova, för Melvins del räckte det med att
komma lite närmre hästarna så ville han inte längre.

Dagen var skön och det var underbart att vi kunde vara ute hela dagen  och att vi alla hade det mysigt och trevligt tillsammans!
Självklart fanns Levi med mig under hela dagen som han alltid annars gör också men det är ju som med allt man gör, man påminns
om att någon saknas hela tiden.  

fredag 27 april 2012

Igår och idag

Trött, jag är bara trött och har varit det hela dagen och det är så jobbigt det är
som all ork bara förevunnit igen... ...


Hannes har varit hemma hos oss idag för igår kom han hem och hade jätte ont i sitt
öra, så ont så han grät så det var ju bara och ringa doktorn och Björn åkte iväg med
honom. Det visade sig att han fått sin första öroninflammation på höger öra. Så nu
behandlas han för det. Och idag har han inte haft alls så ont som han hade igår
heller vilket känns skönt!


Idag så kom vi äntligen iväg till Levis grav, jag har saknat att vara där och jag har till
och med haft lite dåligt samvete för att det gått så många dagar sedan sist jag
var där. Det var bara jag, Björn och Hannes och vi hade en mysig stund där.
Solen sken och vi kunde sitta tysta och bara vara för en stund och det var väldigt
välbehövligt för oss alla kändes det som.
Vi passade även på att äta på MC med Hannes och han fick äntligen sitt
efterlängtade Skylander.


Resten av dagen har varit rätt så jobbig och seg, det kan bero på min extrema
trötthet, har faktisgt vilat i två omgångar idag vilket är lite ovanligt för jag har
somnat också. Jag hoppas det är något tillfälligt och att lite av min ork kan
komma åter igen för allt går ju lite lättare då.


Levi mamma saknar dig så innerligt mycket att det värker i kroppen.
Du finns i mitt hjärta dag som natt och du kommer alltid finnas där.


Jag  älskar dig!

onsdag 25 april 2012

25/4

Dessa dagar som kommer och går, jag blir inte klok på det längre. Dagarna går för man kommer ju ändå framåt i tiden men ändå känns det som man
sitter fast på något märkligt sätt, det känns inte som man kommer någon annan stanns. Jag börjar känna att jag har något behov av att komma fram,
att sitta fast så här orkar jag inte i evighet men hur? hur kommer jag fram rent spykiskt?
Jag har börjat klättra lit epå väggarna och innom mig är det något som ropar "förändring" men än är jag nog ändå inte riktigt där, där man orkar så
allt är så dubbelt och det är jobbigt. Kanske blev lite märkligt att läsa detta men kanske kan ni förstå hur jag menar!?


Idag firade vi svärfar som fyllde 60år och det var också första gången sen Levi dog vi träffade dom på Bjärns sida så att säga och det var med
lite blandade känslor. Det var knappt någon som sa något till oss säkert med räddsla men jag önskar dom sagt mer. Jag vet inte varför det kändes
viktigt men man kände sig nästan lite "ivägen" Jag vet ju att det inte är så men den där olustiga känslan som bäddar ner sig i en är jobbig, man vet ju
faktisgt inte hur de andra tänker och känner.
Det var trevligt där och barnen har som de flästa gånger uppfört sig jätte bra, jag måste bara säga att jag är verkligen stolt över våra fina
prinsar, jag är så glad att dom finns för dem ger livet en mening och dom fyller mitt hjärta med så mycket kärlek och glädje, det är ju ändå dom
som gör att man orkar lite extra de dagarna som är extra tunga.

Igår

Igår var lilleman hemma med oss men han var allt anant än hängig :) så man kan ju lätt säga att hans feber försvann lika snabbt som den kom
villket är skönt nu får vi bara hoppas att den håller sig borta.
Sökte in på mina kurser igår på biblioteket Matheus var med och charmade "tanten" som vi träffade som annars brukar vara rätt så svår att
ens få att le men tänk vad ett litet barn kan göra för en annan människa det är rätt så fantastisgt!
Vi passade även på att handla lite då det ekade tomt i kylen och då passade Herr Matheus på att charma hela ICA, han hälsade på alla och var
så glade emot alla som gick förbi honom och åter igen fick han andra människor att stanna upp och le och säga hej var så härligt, det värmer i en själv också!


Sen efter att barnen somnat igår så åkte jag hem till mamma och pappa med syrran för att se en film som vi skulle ha sett JÄTTE länge, ja sen innan
Levi kom men så nu äntligen blev det av. Det var så mysigt att ses lite vi och bara mysa lite även om filmen var långt under våra förväntningar tyvärr,
vi blev alla rätt besvikna. Det var "Kyss mig" som vi såg. Men som sagt det gjorde inte så mycket för det var mysigt att vara få vara lite tillsammans.

måndag 23 april 2012

Måndag

Idag har barnen varit hemma ifrån dagis då det var planeringsdag, jag har alltid barnen hemma de dagarn för jag gillar inte alls att dem skulle
vara på ett helt annat dagis där dem dels inte känner någon och sen komma till något helt nytt ställe också nä det är en jobbig tanke ialla fall för mig.
Sen kan jag såklart förstå att vissa inte har den möjligheten och då får man ju ha dem där men måste jag inte så slipper jag gärna.


Dagen med barnen har varit helt ok med tanke på hur like ork både jag och Björn har. Vi kom iväg till biblioteket med dem vilket uppskattades massa
och dem hittade en massa olika böcker att låna och Melvin hottade en massa olika som dem även hade på dagis, så hem kom vi med en ganska så fin
liten hög. Matheus har dock inte riktigt varit sitt rätta jag idag han har verkat trött och lite hängig, inte alls ätit eller så men det visade sig sen att
han hade ganska så hög feber så det blir inget dagis för honom i morgon inte.


Björn ringde vårdcentralen idag, och det tycker jag att han gjorde rätt i. För han har inte alls känts som han brukar han har varit mer lätt irriterad
och orkeslös och det är jobbigt att se honom "ändras" så för mna är ju van vid honom på ett annat sätt och det gör en så ont att det inte finns något
som man kan göra mer än att finnas och att prata. Det som också blir lite extra tufft är ju när båda inte mår så bra så det är tur de dagar den andra
är lite extra stark eller orkar vara de för barnen för de märker man ju att de även påverkar dom.
Nu är han sjuksriven fulltid två veckor sen halvtid ytterligare två och de är nog en lagom och bra tid och skulle det inte funka då har han ialla fall
en läkare att kontakta. Vi har även bestämmt oss för att"gå och prata" med någon om allt som hänt och händer, det ingick även i vår försäkring och det
är nog något vi båda kan behöva.


Mamma ringde till mig i eftermiddags och pratade lite och det kändes så skönt för jag har saknat henne öite tror jag.
Hastigt och lustigt bestämde vi oss även för att ses och åka ut till en affär som har utförsäljning och det var hur mysigt som hellst att få
den tiden med henne och även om det inte var så lång stund så var det vår stund och vi hann även prata en del och det kändes så bra!
Sen följde hon med upp och mös lite med barnen vilket dom uppskattade massa dom blir alltid så glada när hon kommer och det är så härligt.
Min mamma betyder så mycket för mig, det finns inga ord som kan beskriva det, och jag tror att hon betyder mer för mig än vad hon egentligen
vet min mamma.


 

söndag 22 april 2012

18/1-2012

När jag vaknade på morgonen den 18/1-2012 hoppades jag så innerligt att jag skulle vakna ur min mardröm att allt bara hade varit en fruktansvärd dröm som man bara kunde vakna upp ur, men det kunde jag inte och det har jag inte gjort än.

Morgonen fram till klockan 10.00 kommer jag inte så mycket ihåg, jag minns inte att Björn fick iväg barnen till dagis och jag vet inte hur jag fick kläderna på mig men jag vet att klockan 10.00 var vi tillbaks på förlossning men denna gång var det inte i rum 10 utan ett extra rum som dem har där. Där satt vi i en soffa med vår läkare framför oss och barnmorskan som vi hade kvällen innan. Det kändes så fruktansvärt att sitta där, de fanns ju inget för oss att ”hämta” ingen glädje bara en massa smärta och sorg.
Läkaren började prata med oss om förlossningen, hur vi upplevt den och att den gått väldigt fort och så vidare inget av intresse egentligen men säkert nödvändigt och nyttigt på något sätt. Sen sakta kom han in på allt annat vi skulle ta ställning till, obduktion, begravning fler barn mm. Obduktion det skrämde mig något så fruktansvärt först, att någon skulle skära i mitt fina barn hur skulle jag kunna vilja det? Efter lite prat med Björn och doktor så kom jag fram till att jag ville, skulle jag kunna få besked över vad som hänt med min Levi så ville jag självklart ha det, för Björn var det aldrig en tvekan han visste att det var det han ville.
Sen i samband med att vi prata om att kanske få ett svar berättade läkaren för oss var att dem sett en knut på navelsträngen som var väldigt hård, och där inflikade barnmorskan att den hade varit VÄLDIGT hård.
Jag och Björn satt som två frågetecken knuta vadå knuta? Jo tydligen så finns det något som heter äkta knut som man kan födas med, det är inte jätte vanligt men det förekommer. Oftast är dem inte så hårt tilldragna för navelsträngen är som gummi det ska typ inte gå.
Redan där fick jag en känsla en väldigt stark känsla över att det var den som tagit Levis liv men jag vet nu att Björn inte var lika övertygad.

Senare kom vi in på att vi skulle ses igen ca 8v senare när prover och allt var klart. Då skulle vi gå igenom förlossning alla prover och allt annat och då skulle det vara med den barnmorskan som var med under förlossningen. Men denna dag skulle dem återkomma med oss till. Jag vet att Björn frågade också hur länge obduktionen skulle ta för vi ville ju kunna få ha vår begravning för Levi men han sa någon vecka och det kändes som en oändligt lång tid.
Mötet började gå emot sitt slut, nu skulle vi snart få sitta med vår Levi igen, läkaren stannade kvar inne hos oss medan barnmorskan hämtade Levi han sa att han så gärna ville se honom. Massa känslor i kroppen och tankar men när hon kom in med honom i den lilla ”sängen” så kände man bara hur fin han var och man kunde inte sluta ta på honom. Barnmorskan sa till oss att vi gärna fick ta upp honom och hålla i honom och det ville vi ju såklart göra sen blev vi lämnade ensamma med vår lilla Levi.

 

Jag kan minnas än idag hur det var och hur det kändes att sitta där med sin fina lilla pojke, stoltheten över sin son, hur fin och perfekt han var sen all denna förtvivlan över att han inte kunde skrika, att han inte kunde öppna sina små ögon ja allt som hör till att få barn. Man ville stanna tiden i det rummet, man ville få vara med sitt barn hela tiden för nu visste man att detta var sista gången man kunde vara med honom få se honom och känna på honom det var sista gången jag fysiskt kunde känna honom tätt intill mig.
Och snart var jag tvungen att lämna min fina pojke här igen och åka hem ensam, nä jag vill inte vara med mer, hur ska livet kunna gå vidare överhuvudtaget? Så många frågor som ingen kunde ge oss svar på.
Jag vet inte hur länge vi var med Levi men vi satt länge med honom när det sen var dags att gå så knöt det sig i hela kroppen för nu, nu skulle vi lämna vårt barn och inte få honom igen…
Det är också något så hemskt att det inte går att beskriva, att lämna sitt barn.
Jag kan lova er att mitt huvud var fyllt av så många tankar, vem kommer ta hand om Levi nu och se till så att han har det bra? Var kommer han vara? Och något som plågade mig också var att jag inte vet hur dem kommer ta i honom, och ”behandla” hans lilla kropp fruktansvärt, hur skulle jag kunna lite på att dem behandlade honom på ett rätt sätt?
Det kan jag aldrig veta utan bara hoppas… …

Resten av den dagen har jag inte så mycket minnen ifrån… …



 

 

 

 

 

 

 

 

Önska du förstod

När vi pratar så känns det inte lätt, det känns som jag så gärna skulle vilja prata mer med dig
och berätta hur det faktisgt är och hur vi mår men det går inte en känsla i mig gör att det tar
stopp, en känsla som är rädd för att du inte riktigt vill förstå.
Jag skulle vilja berätta mer för dig att det inte gått över, att det inte slutat göra ont och att
dagarna än är tuffa.
Men jag kan inte för en känsla innom mig får mig att låta bli, för det känns som du inte
kan eller kanske är det så att du inte orkar själv?
Jag önskar att jag kunde dela med mig mer till dig men när vi pratar så känns det inte
alls som du går, det känns nästan som du vill ha en ny andledning till att jag
inte mår så bra när du frågar hur det är och det känns inte så bra, för för mig finns det onda
dagligen mer eller mindre och tänk det har inte gått så lång tid,
Jag förlorade vårt barn, vår Levi

Inte kul alls...

Här hemma är det allt annat än muntert, och man märker hur mycket man påverkas av varnadra och hur den ena mår.
Vaknar idag av en deppad man som inte alls gick att prata med, egentligen var han ju inte så arg utan mer ledsen och
allmänt nere. Det är jobbigt för även om jag kände mig starkare idag så gör det ont i en man vill ju att han han ska må
bra precis som man vill att barnen ska. Man vill finnas och trösta men det är inte så lätt för man vet ju hur ont det gör
och jag vet ju vad det är han går igenom. Han liksom mig pratar om hur framtiden känns "blek" och om det alltid ska
behöva vara och kännas så som det gör nu. Och verkligen det är som tiden är stilla, jag vet jag skriver det ofta men det
är en sån fruktansvärd känsla som man  går runt med och som inte alls lättat för tiden är lika still idag som den blev
den 16/1-2012 och på något sätt så kommer man inte fram.
Vi pratade om hur vi båda hade ångest för barnen, för man känner sig som en skit dålig förälder när man är mer eller
mindre ledsen varje dag och man är lite extra känslig. Jag tycker allt är så orättvist emot dom, varför skulle dom behöva
tvingas gå igenom allt detta? Nä jag kan inte förstå och det går inte att förstå. Jag vet bara att det är allt annat än lätt... ...


Helgen i sig har varit låång trots att vi men mest barnen har haft en del att göra. Alla killarna var på kalas i lördags och
dom var så nöjda och glada när dom kom hem och innan dess hade syrran tagit med sig Hannes och Matheus på gympa
vilket också är uppskattat Melvin klarar fortfarande inte av att åka iväg med henne trots att han verkade vilja. ¨
På kvällen sen hade vi gäster Björns barndoms vän och sambo, det  var en mysig kväll men vi var rätt trötta sen på
kvällen. Sen denna dagen kunde vi nästan skippat, inte blivit så mycket vettigt gjort med denna dagen men det är ändå
skönt att jag och B hunnit prata lite för det måste man eller ialla fall jag. Nu hoppas jag doxk på att jag och B kan få en
lugn kväll tillsammans.

Gympa, kalas och Levi

Nu har det gått ett bra tag sedan jag skrev något här, det är lite märkligt för man tycker att där borde bli tid till dig så långsamt som det känns att det går just nu. De sista dagarna har jag börjat känna mig något bättre i sinnet. De sista dagarna har jag också varit hemma med Josefine, och barnen när de kommit hem, och det har hjälpt mycket att få vara nära familjen, att få tid att återhämta sig lite, att få tid med dem.

Igår var en dag som kändes som om den gick väldigt långsamt, men samtidigt så han vi alla med ganska många saker. Två av barnen gick på gympa med moster, första gången för den minsta, vilket tydligen gick väldigt bra om man frågade moster. Själv har jag svårt att se hur det skulle gå bra, men ibland får man väl bli förvånad.
Sedan var barnen på kalas hos två av de bättre dagiskompisarna, kompisar som älskar våra barn. Det var roligt att se hur alla tre kunde hitta sin plats i gruppen, leka och ha kul tillsammans. Som med alla kalas är det alltid någon av dem som ska tycka att det är värst att gå därifrån, igår var det vår minsta Matheus som precis lärt sig hur kul det var att hoppa studsmatta. Det är dock svårt att komma till ro med att Levi borde ha suttit i mitt knä, att det skulle varit fyra bilbarnstolar i bilen, att man skulle försökt sig på det omöjliga att bära tre barn på vägen. Det finns ingen urskiljning, i alla situationer som uppstår så är tanken på Levi och hur det borde varit alltid där.
Jag hoppas att det kommer fortsätta vara så hela livet, för Levi skulle alltid haft en plats hos oss, och inte bara i hjärtat och själen.

lördag 21 april 2012

Jobbigt att planera

Usch vad jag tycker det är jobbigt att börja planera för framtiden, skaer jag ska göra, söka in på kurser och börja jobba.
Det känns jätte läskigt jag skulle bara vilja ta en dag i taget varje dag för jag är rädd, rädd för att världen kommer
rasa samman ännu en gång, rädd för att bli besviken, rädd för att falla och kanske inte orka resa mig igen.
Det känns som orken redan tryter det känns som jag inte vet hur mycket till jag skulle orka med.
jag vet ju att styrkan oftast kommer när man verkligen behöver och att man orkar mer än vad man tror men denna gången
känner jag mig inte lika säker denna gången tvivlar jag på mig själv och  på min ork och styrka. För visst finns det väl en
gräns för vad en människa orkar? Sen är det ju så att mina barn ger mig extra styrka, dom finns och dom ger mig verkligen
en vilja till att kämpa och fortsätta komma fram, det är sån tur att jag har dom för dom ger mig ändå en tro om en framtid.
Nu gäller det bara för mig att våga och försöka hålla ångesten en bit bort så den inte vinner över mig.
man ska ju tänka fram och man ska ju våga för här kan man ju inte "stanna" för alltid... ...

torsdag 19 april 2012

Lite av varje

Igår blev det inget skrivet men tar mig tiden till det idag, jag vill ju gärna hinna med att skriva en gång om dagen men som i alla familjer så är det svårt att hinna med allt man vill.
Det var en ok dag igår, dagen var i och för sig lång och grå men kvällen var bra. Vi var och åt kvällsmat hos våra fina vänner och det som är så skönt med dem är att vi kan vara som vi är, vi behöver inte vara lyckliga och glada utan det är ok om det är skit och det är skönt. Det var även skönt att komma bort lite man behöver det ibland.

Jag har svårt att ta mig ut, svårt att komma igång med att göra mig klar och såna saker har svårt att sem "meningen" i det. Men idag kom jag iväg till stan på fm där jag träffade min kära syster och min lillebror, vi gick och kollade lite på stan och fikade och det var mysigt. Sen åkte jag och Björn och handlade, sen kom farmor med barnen och jag och Melvin och Björn åkte och simmade, det var  jätte mysigt att Björn kunde följa med och titta på Melvin.
Det är verkligen härligt att komma iväg med Melvin och och göra någon han tycker så mycket om, han tjatar om att gå och simma från det han kommer hem tills vi är där. Verkligen härligt att ha den stunden med honom och han verkar tycka detsamma!

Levi har funnits massa i mina tankar, det gör han i och försig alltid men kanske lite extra de sista dagarna, min fina lilla kille vad jag saknar honom, tänk att man kan sakna någon så mycket det är inte klokt. Köpte ett fint hjärta till honom idag som jag ska lägga på hans grav, finns så mycket jag skulle vilja att han skulle ha.
Hans gravsten är har vi äntligen fixat med och godkännt, nu ska bara dem som bestämmer göra det med sen efter det tar det ca 8v innan vi har den på plats, men som sagt skönt att vi skickat in det ialla fall. Gravstenen har kännts viktig för oss båda sen samtidigt är det inte det vi prioriterade, pappret på ritningen vi fick som vi inte var helt nöjda med låg här hemma länge innan vi nu gjorde det klart. Tror den kommer bli jätte fin till honom.

Snart helg igen, hoppas på lite tid över så man kan åka till hans grav och sätte någon ny blomma och lägga hjärtat men vi får se, barnen är inte alltid upplaggda för det heller så då är det bättre att vänta. När jag är vid graven så känns det viktigt för mig att det blir bra vet inte varför det är så viktigt men det är det, jag behöver få känna den där behagliga känslan i kroppen när jag är där, tycker det är jobbigt när barnen är trötta och skrikiga när vi är där så som sagt bättre och ta dagar dem också vill och orkar, det är ju inte bara för oss det kan vara jobbigt...

 

 

tisdag 17 april 2012

3 månader

Älskade son idag skulle du ha blivit tre månader om du bara hade fått chansen att leva.
Tre månader haar gått sen jag fick upp dig på mitt bröst, så perfekt och så fin.
Lik din pappa och Melvin <3
Dessa tre månaderna borde ha varit några av de bästa i mitt liv men i stället blev det de värrsta jag någonsin har upplevt.
Denna saknaden man bär med sig den gör så ont, det värker i kroppen och hjärtat har brustit, kommer man någonsin få känna
sig hel igen? Kommer vardagen någonsin bli lättare? För just nu känns det inte så. Just nu känns det som både jag och Björn
faller men vi käpar för att ialla fall stå kvar på ett ben och att få vardagen att fungera för oss alla men just nu är det inte lätt.

Jag är känslig och irriterad, jag känner mig så ensam på något sätt och jag har så svårt att få en mening i min vardag.
Jag försöker se och jag försöker hitta svaren på vad som skulle kunna ge mig en mer meningsfull vardag men jag kommer
till tankarna sen blir jag trött. Jag blir trött av tanken på att bara bara gå in i duschen och göra mig klar. Jag önskar jag fick
lite enargi till att börja ta hand om mig själv lite mer men än så har den inte infunnit sig alls.

Jag funderar på om allt skulle bli lättare om man kom här ifrån, om man flyttade från lägenheten till något annat och
bara kunde börja om, behovet av att "lämna" känns stort, det känns som allt här och omkring oss är så infekterat.
Jag vet att fly inte är lösningen och det kan jag inte heller detta handlar om en annan känsla.

Björn mår inte heller så bra, jag frågade om han inte skulle må bra av att stanna upp och vara hemma lite och det ville han,
bara inte riktigt än för han blir så orolig för pengar och sånt men jag är orolig för honom. Han har mer eller mindre kört på med jobbet
sen Levi dog. Önskar jag kunde göra mer för honom vill ju att han också ska må och ha det bra.

Nä just nu är det rätt kämpigt här... ...

Levi du finns i mitt hjärta och jag älskar dig så mycket!

måndag 16 april 2012

Hos Levi

Idag har det gått tre månadersedan vi fick det hämska beskedet att våran lilla Levi dött inne i min mage.
Tre månader fyllda av en massa saker som jag aldrig trott jag ens skulle behöva uppleva eller känna.

Vi var hos Levi idag efter kvällsmaten, solen sken och behovet av att åka dit kändes enormt både från min sida men även från Björns och det var verkligen så skönt att bara få vara där lite. Där finns inga krav eller måsten utan man kan bara vara där för en stund och det kan man behöva.

Har ni sett Emil eller hört sagan? Ni vet då när han äter körsbären som hans mamma gjort vin på?
Han äter själv en massa körsbär men han ger även till griseknoen och hönorna. Emil, grisen och hönorna blir alla fulla av körsbören och dom "somnar"
Lilla Ida kommer ut och på gården och ser Emil, grisen och alla hönorna ligandes helt utslagna och hon tror att de alla är döda. När hon går fram och tar först på en höna så vaknar denna upp, och sen nästa och nästa och hon tror ju att hennes händer är magiska för de "döda" blir levande.

Idag vid Levis grav sa Hannes till mig "- Mamma om vi hade haft en Ida så skulle hon bara kunna ta på Levi så han blev levande igen"
Det var så fint tänkt och jag förstod direkt vad han menade.
Hannes bad mig även idag att inte bli ledsen för han tycker det är jobbigt. Det är så svårt för visst vill jag vara glad och specielt inför honom och de andra barnen men jag fick ju samtidigt förklara att jag är ledsen och att man ibland behöver få vara det precis så som han också behöver vara ledsen ibland.
Usch vad jag önskar att mina barn hade fått slippa allt detta som dem får gå igenom, vad jag önskar att jag hade kunat skydda dom från allt men det kan jag ju inte, men en sak vet jag och det är att så länge jag lever och kan så kommer jag alltid finnas när dom behöver mig och det kommer jag!

 

Denna tid... ...

Tiden är något som jag har funderat en massa på den senaste tiden, det är även något som jag skriver en del om och det är även något som jag och Björn ofta pratar om eller kommer in på när vi pratar. Jag vet igentligen inte varaför den står i centrum så mycket för tillfället men "den" gör det och det är inte för det bättre tyvärr. Aldrig förr har jag tyckt tiden varit så tuff som den är nu, aldrig förr har jag fruktat tiden som jag gör idag, jag har heller aldrig lagt så mycket tid på att fundera över den och jag har heller aldrig "k'änt" den på det sättet som jag gör nu.
För tillfället så står tiden stilla, det är som det inte händer något, jo visst dagarna byter namn och veckor blir till nya veckor men det känns som en evighet.
Jag kan inte riktigt förklara hur jag känner det men en sak kan jag säga jag lider av det just nu. Jag känner i hela mig hur jag vill ta mig framåt men det känns hela tiden som jag bara står still, som jag fastnat i denna tiden. Mina dagar är långa så otroligt långa, nätterna är tuffa då jag ständigt vaknar av hur svetten rinner från mig.
Jag vill fram, jag vill börja se en mening och jag vill börja få känna lite ro och jag vill bli "vän" med min tid.
Jag vill också bli ett med mig själv, jag vill få känna att jag är bra att jag orkar, vill se mig i speglen och tycka att det är ok.
Hur många gånger har man inte hört att "tiden läker alla sår" säkert milijontals men det kan jag idag säga är det störta skit snack jag hört, tiden den kanske går men läker det tror jag inte, en dag kanske man kan leva med sin förlust på ett annat sätt men att vara läkt det tror jag inte... ...

söndag 15 april 2012

För tre månader sedan dog vår Levi

För tre månader sedan var det också en måndag idag. Den värsta måndagen i livet. Idag är det tre månader sedan vi fick veta att Levi var död.
Minnet av hur vi satt i barnmorskemottagningens rum på Södertull finns kvar, minnet av hur tyst det var när barnmorskan försökte hitta Levis hjärtljud ekar fortfarande ljudligt i mitt hjärta. Synen av min fru, liggandes på en britts, när hoppet om en framtid totalt försvinner ur henne ögon värker fortfarande i mina sinnen. Bilfärden till förlossningen, hur vi tryckte på knappen för att bli insläppta genom dörren, den menande blicken av undersköterskan, stämningen i förlossningsrummet - allt finns det kvar i mig.
Känslan av ett helt tyst rum i samma stund som Levi kom ut, vanmakt och otröstlighet blandat med förtvivlan och kärlek, glömmer jag aldrig.

Det har gått tre månader sedan vi förlorade det finaste vi kunde få, och aldrig förr har tre månader känts som så tre långa månader. Jag vet inte hur det ska kännas, eller hur det är tänkt att man ska tro på framtiden, men det har under tre månaders tid känts som en mardröm likt inget annat. Då har jag inte ens börjat drömma än, inte sedan Levi dog.
Vi har upplevt tre månader av saker vi aldrig trodde vi skulle uppleva, vi har fått en gravplats, vi har gått hos barnspykolog, vi har trösta barn i sorg efter sin lillebror, vi har försökt att finna tröst i varandra, vi har försökt att förstå utan att förstå, vi har gåtit tröstlöst var för sig och tillsammans, vi har upplevt de tre värsta månaderna vi kan tänka oss.

Och det kommer fortsätta. Tid känns inte som något läkande, tid separerar oss och Levi ytterliggare lite från då vi fick hålla honom tätt intill oss för en dag och aldrig mer. Det var tid som tog Levi ifrån oss, det blir inte lättare ju längre tiden går, den som sa det måste helt enkelt blivit separerad från sina känslor efter en tid och bara trott att det blivit enklare. Det handlar inte om att göra det enklare för sig själv, det handlar inte om att glömma, det handlar om att komma ihåg, värdesätta och uppskatta. Jag hoppas att jag någon gång ska kunna se tillbaka på tiden och inse att jag gjorde rätt, att vi gjorde det så gott vi kunde med vad vi hade.

Tiden är också det som får mig att se frammåt - för jag har tid med min familj att se fram emot. Jag kan se fram emot att se mina söner växa upp, att se oss som familj växa samman, att se oss tillsammans förändra världen till något bättre för oss alla. Det är familjen som håller mig uppe, som ser till att tiden inte är det viktiga, utan att vi är viktiga. Det är familjen som ger mig en framtid, ett hopp och en förtröstan. Att få se Hannes bli stor, ta hand om sina bröder och hitta det han tycker om är en framtid. Att få se Melvin hitta sig själv, hitta något han tycker om och hitta sin napp och snutte själv, det är en framtid. Att se Matheus ligga i sin helt nya säng, tre gånger så stor som han själv är, och möjligtvis sluta kasta saker, det är också en framtid. Att få se mig och Josefine bli gamla tillsammans, sittandes stolta över våra barn, där är min framtid.

Att Levi inte får vara del av min framtid, vår framtid, är en lögn. Han kommer vara bland de största delar av min framtid, för honom kommer jag alltid bära med mig och hans minne kommer jag vårda ömt.

Det har gått tre månader sedan Levi dog, men det kunde lika gärna varit igår, för saknaden blir inte mindre, bara större. Jag älskar dig Levi.

lördag 14 april 2012

Jobbigt igår kväll

Kvällen igår var riktigt tuff, jag trodde nästan att jag skulle gå i sönder.
Jag låg på soffan och tittatde på kortet av Levi och kände om möjligt mer saknad
än jag någon sin gjort.
Jag började fundera på döden, om han kom att finnas där när jag dör, om han
kommer att ta emot mig.
Om jag för första gången kommer att få höra honom säga mamma,
och kommer han kunna berätta för mig  hur knutan blev så hård?
Jag kunde se mig själv med honom igen, hållandes i min famn och pussandes på
hans mjuka varma lilla kind.


Sen kom attacken, den hämska ångestattacken som jag inte upplevt på länge.
Jag fick ett enormt tryck över bröstet sen bara kom allt.
Jag har så jävla ont i mig.
Björn satt med mig länge, vilket var skönt sen kunde vi prata om det
som hände och om mina tankar och känslor.
Det var skönt, han förstår och han blir inte rädd för det.


Jag sa till och med till honom att jag tänkte på en boktitel som jag tycker
mycket om och som passade in på hur det kändes igår och
hur visa andra dagar kan kännas


"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"


Det kändes bra att få säga det och inte vara rädd för att Björn skulle bli
helt orolig och tro att jag tänkte ta livet av mig, för det är inte
alls så jag känner det, jag kan bara tycka att livet är jävligt tufft att leva och
att det nästan kan bli lite för tufft ibland.
Men sen har jag mina barn, mina underbara barn som jag älskar över
allt på denna jorden och som jag aldrig skulle vilja leva utan, för dom "gör mig"
utan dom vore jag inte mycket.
Och utan Björn och hans trygghet skulle jag aldrig orka.
Så mitt i allt det tuffa och all smärta så finns det ju ändå så mycket annat,
så mycket glädje och så mycket kärlek,
man måste bra på minna sig om det ibland, de dagarna som är riktigt jobbiga och
man bara skulle vilja sova bort hela dagen,
och det kan vara tufft, för smärtan är så otrolig ibland, den har en nästan i ett
järngrepp som man knappt kan ta sig ur.
Men jag lyckas och kommer fortsätta lyckas även de dagarna som är värre... ...


 

fredag 13 april 2012

Nära, kommer nära, kommer du

 

När jag blundar, kan jag se dig
omgiven av ljus
tätt intill mitt hjärta,
och i mitt hus
Nära, kommer nära, kommer du
Nära, kommer nära, kommer du När jag lyssnar, hör jag tiden,
spåren på min väg
känner hur du närmar dig,
steg för steg
Nära, kommer nära, kommer du
Nära, kommer nära, kommer du
Du fanns med i det förflutna,
för evigt finns du här
vart jag än befinner mig,
så är du alltid där
Nära, kommer nära, kommer du
Nära, kommer nära, kommer du

Text Susanne Alfvengren

Långa dagar

Usch vad jag tycker de här senaste dagarn hara varit långa och dryga, det har inte känts som om dagarna haft några slut.
Det är jobbigt med sånna dagar och kvällar, man verkligen lider sig igenom dom och gör allt för att klockan ska gå fortare... ...
Nätterna denna veckan har också känts så himla långa, jag drömmer så mycket varje natt, det är ofta jag vaknar flera gånger på nätterna och är helt svettig och det är även så mina mornar har börjat den senaste veckan och det är tufft, det underlättar inte på något sätt direkt.


Melvin har det fortfarande tufft med att gå ifrån oss och just nu är det mycket runt mig, han blir så förtvivlad och bara skriker att han vill vara hos sin mamma. Det gör så ont i mig och ibland vet jag inte vad jag ska göra.
Igår fick han i alla fall en heldag hemma själv med mig och sen på em träffade vi mormor och hon följde med honom att klippa sig och sen åkte vi ut till Obs där han fick nya badbyxor och vi åt lite god mat för att sen åka till hans simskola som han verkligen älskar. Det var så skönt att bara kunna fokusera på honom en hel dag och han blev även lite bortskämd av mormor vilket han också behövde bli.
Ja det är väl bara att kämpa på som vi gör och även prata mycket med honom så får vi hoppas det snart blir bra och om inte bra så i alla fall bättre, vill inte att han ska behöva ha det så.


Nu är det helg igen och vi får väl hoppas på att den kan bli bra för oss alla tillsammans med en massa mys för det tror jag behövs, om inte anant så behöver jag det känner jag.
Självklart önskar jag er alla en trevlig helg också!



torsdag 12 april 2012

Varför?

Varför är det så med vissa, att dom tror att bara man gör det man alltid gjort så kommer allt att bli bra igen?
Och varför är det så att vissa människor inte bara kan stanna upp för en stund och tillåta sig att bara vara, att få tycka livet är jobbigt och att få lov att vara ledsen.
Varför ser inte vissa att det kanske vore bra att stanna upp om så bara för en liten stund?
Det är inget fel i det, alla behöver vi få tid ibland och att inte alltid orka vara stark är att kunna bli stark igen.
Man är inte misslyckad om man stannar hemma en dag från sitt jobb, man faller men man reser sig igen och även omd et tar lite tid så klättrar man sagta upp igen. Det är ok och vi kommer klara oss!

onsdag 11 april 2012

Tråkig dag

Igår var en riktig tråkig dag, en skitdag rent ut sagt. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att det blev så, men just nu känns allting väldigt segt. Det är segt att gå och jobba, helst skulle jag stanna hemma men det är svårt att göra det då vi som alla andra behöver ha en inkomst. Det är inte jobbets fel i sig, men just nu så handlar det mer om motivation och önskan. Det stör mig ännu lite mer, för jag är inte van vid att känna så - jag är van vid att trivas med att jobba, att vara motiverad och ha mål för vad jag vill göra, men igår kändes det verkligen inte så. Idag känns det inte så på något vis heller, men jag kan bara hoppas att det blir bättre.
Jag kände mig också betydligt mer nedstämd igår än vad jag brukar göra, tänkte konstigt nog mycket på vad som hände veckan innan Levi dog - det är märkligt men jag kommer ihåg hur många specifika saker som helst från den veckan, allt från hur jag fick åka och köpa en toastol till hur Melvin satt i mormors soffa och ville titta på datorn eller när Josefine låg i soffan på eftermiddagen och var orolig för Levi i magen. Att det är just sådana saker som man kommer ihåg är i min värld märkligt.

En positiv sak fanns där igår - vi fick träffa våra barn igen. Det är alltid speciellt när man lämnat bort barnen för en natt, det låter inte mycket men det blir nästan två dagar utan dem. Det är skönt att se dem komma springandes för att kramas, höra deras lyckliga röster och känna på deras små kroppar som bara vill ha en kram. Det är väl det som är mest påtagligt saknat också - att få krama lille Levi. Det är något jag under hela mitt liv kommer sakna att göra, en enkel kram till ett älskat barn.

They say memories are golden
well...maybe that is true
I never wanted memories
I only wanted you


No farewell words were spoken
No time to say goodbye
You werw gone before i knew
And only God knows why


A million times I needed you
A million times i cried
If love alone could have saved you
You never would have died


In life I loved you dearly
In death I love you still
In my heart you hold a place
No one could ever fill


If tears could build a stairway
And heartache made a lane
I´d walk the path to heaven
And bring you back again


My heart still aches in sadness
And secret tears still flow
What it meant to lose you
No one will ever know.


Okänd

Så är det ikväll

Blundar och önskar mig bort för en stund, bort från allt det onda och där bara lyckan finns, där allt kan bli som det var innan om bara för en stund. Jag är trött, trött på det onda, på oron och på tårar, jag är så trött... ...

Jag letar efter mig men jag har inte funnit henne, inte idag.
Idag känner jag mig så ensam och allt runt mig känns så tyst, nästan obehagligt tyst. Tysnaden är lite skämande ikväll det klumpar sig lite i magen och jag har svårt att hålla modet uppe, så är det ikväll kanske blir det lättare i morgon... ...

Tankar

I natt låg jag sömnlös länge tankarna bara snurrade och snurrade och jag kom inte till ro alls. Levi fanns med i mina tankar. Jag saknar honom så extremt mycket, han fattas mig verkligen.
Huvudet gick igenom allt som hände Levi igen och det gör så ont så förbannat ont. Huvudet gick även igenom hur det kunde ha varit och skulle ha varit nu, jag skulle inte ligga vaken för att bearbeta min sorg, nä jag skulle ligga vaken för att Levi inte kunde sova eller så skulle jag ligga vaken bara för att ligga och beundra honom. Men en sak är säker jag beundrar honom ändå för han var verkligen perfekt på alla sätt och jag är lika stolt över honom som jag är över mina andra barn och det känns så bra!

Igår efter att vi var på vårt möte inne i Malmö och vi hade kommit hem igen så tände jag Levis ljus och satt och bara tittade på hans bild. Det gav mig lugn en stund. Det känns så bra att vi går på dessa möten och har fått träffa dessa underbara människor. Det känns som man äntligen kan bli förstådd till fullo, och man kan lixom säga det mest knäppa tankar man har untan att behöva vara rädd för att behöva förklara sig efteråt och det känns riktigt skönt.

 


tisdag 10 april 2012

Mötet igår

Igår var vi på Spädbarnsfondens möte som är i Malmö en gång i månaden. Det är nu tre månader sen vi började gå dit, det gjorde vi bara några veckor efter att vi förlorat Levi. Jag minns första gången vi var där - den tryckta stämmningen i börja, känslan av att sitta i ett rum och prata om vår döda son, försöka förklara hur vacker han var och hur det som hände kunde hända. Det gick helt enkelt inte, det var så många känslor att det var omöjligt att reda ut dem, och det är det fortfarande ibland. Nu känns det däremot som om man kan börja strukturera upp dem istället, så att man kan få in dem i rätt ordning och rätt fack.
Det märkliga var att fastän både jag och Josefine upplevde det som jobbigt att gå dit så såg vi till att ta oss dit och det var en upplyftande känsla - det är inte på något annat ställe man kan få med sig en känsla av ro och sammstämmighet när det gäller ens barns död, men här får man det.
Igår var inte sämre, det är alltid skönt att komma dit till någon som förstår vad vi går igenom för att de själva gör det, och det handlade mycket om livet i sin helhet lika mycket som det handla om vår Levi. Men det är också ett sätt att hedra och minnas Levi, det tror jag vi gör bäst genom att prata om honom.
Levi har dessutom fått sig en vän i Molly som även hon gick bort på tok för tidigt, vi kan bara hoppas att de har funnit varandra där uppe.

Läs mer om Molly på puttelinas.blogg.se.
Läs också mer om Spädbarnsfondens utmärkta arbete.

Jobbiga lämningar

Idag känner jag mig lite tom, lite orkeslös på något sätt... ...
Morgongen började helt ok här hemma med barnen och jag förberedde dem på att det var farmor som kom att hämta dem idag och att dem sedan skulle åka hem till henne för att sova där inatt. Detta pratade vi om redan igår just för att dem skulle vara förberedda på det och extra nu när Melvin har det så tufft med att vara ifrån oss. Det märkliga var också att igår kväll låg Hannes vaken länge i sängen och tillslut blev han väldigt ledsen, han var så ledsen över att sova borta nästa dag, något han inte brukar ha svårt för specielt inte hemma hos farmor och farfar. Han var så ledsen och sa att han bara ville vara med oss. Det är tufft, jag vet ju att dem har det bra hos farmor och farfar och får full uppmärsamhet men samtidigt kan jag inte lindra deras oro mer än att visa att jag kommer när jag sagt att jag ska komma, att finnas till för dem och ge dem all kärlek jag bara kan.
Under promenaden till dagis så hade vi pratat återigen om att dem skulle sova borta, Hannes blev lite ledsen igen men det gick snabbt över, sen på dagis när vi hade hängt av dem och det var dax för hejdå blir först Matheus ledsen och sen Melvin, åh det gör så ont i mig och det tar lika mycket på mig varje gång för man skulle bara vilja ta med dem hem igen och man skulle bara vilja försäkra dem om att allt kommer bli bra. Sån tur var lugnade dem sig ganska fort och gick för att vinka till mig i fönstret även Hannes (något han aldrig gör annars) när jag gått en liten bit bort såg jag hur ledsna Melvin och Matheus var igen.
Jag vet att dem säger att det går över på dagis men det hjälper inte mig när jag är i den situationen om och om igen, man känner sig så hemsk när man lämnar dem. Jag vet ju också att dem ringt till mig om det inte blivit bättre men det gör ändå lika ont i mig. Jag hoppas verkligen de snart kommer bli och framföralt kännas bättre för dem.

Ikväll är det möte i Malmö. då träffar vi andra som råkat ut för samma sak som vi, det är skönt när man väl är där, det är mer det där innan man är där. Jag har ju en tendes till att ibland ha lite svårt för att komma iväg och specielt när jag vet det kan vara tufft men samtidigt så vet jag att det känns bra efter åt.

Namn ceremonin

Namn ceremonin

 

Klockan tre var rum nummer 10 på förlossningen fullt. Våra familjer hade kommit för att vara med oss på namn ceremonin som vi skulle ha för vår lille gosse. Barnen var givet vis också på plats. När dem fick se sin lillebror så förstod jag hur viktigt det var för dom att faktiskt få se sin lille bror och dom klara det utan några som helst problem. När Hannes kom in till mig och satte sig och såg på Levis så sa han – Jag trodde inte han skulle vara så fin. Melvin berättade om och om igen att Levi inte kom till att vakna sen såg han hans små fingrar och sa – Mamma han har nagellack. Att få ha dem där och med deras spontana komentarer och funderingar det var så skönt, för dem säger vad dem funderar på och är så öppna. Lille Matheus tyckte mest han såg lite rolig ut och ville gärna ta på honom. Kan inte vara lätt att vara så liten och vara med om något sånt som att förlora en bror. Att bara känna och märka att något inte är som det brukar utan att helt kunna förstå varför måste vara hur tufft som helst. Man vet ju bara själv hur svårt man själv har att förstå, då kan man nog bara föreställa sig hur det är för barnen.

Sjukhusprästen kom in till oss, tillsammans gick vi in i samtalsrummet där ceremonin skulle hållas. Jag höll i Levi och Björn bar på Matheus vi fick sitta i en liten soffa, de ”stora” killarna satte sig själva på vars en stol dem ville inte sitta med någon.
Det känns lite snurrigt och i mellanåt känns det som om jag har lite svårt för att komma ihåg ceremonin. Det jag kommer ihåg var den otroliga smärtan i rummet och att jag fastnade så för en text som prästen läste upp. Vad jag också kommer ihåg är hur stolt jag kände mig över mina fina barn som verkligen satt stilla och lyssnade och försökte sjunga med i texterna. Efter att vi sjungit ”tryggare kan ingen vara” så utbrister Melvin – Farfar sjöng inte med. Detta fick rummet att” skratta” till för en kort stund åter igen barn är för härliga dom säger verkligen det dem har i tankarna.



Efter ceremonin gick vi in på rummet igen alla tillsammans. Personalen fixade med kaffe och saft till oss alla som dem kom in med på rummet. Sen satta vi alla inne på rum nummer 10 och pratade och grät om vartannat. Dem som ville passade även på att hålla i lille Levi. Trots det var våra närmsta så kändes det svårt all lämna ifrån sig honom även om man visste att det bara var för en stund i alla fall denna gång, jag visste ju att snart måste jag åka hem och då utan mitt barn, jag skulle bli tvungen att lämna honom ensam, utan sin mamma eller pappa som vakade över honom och det kan jag lova att det var den jobbigaste och mest skrämande av tankar som fanns, att behöva lämna ifrån sig sitt barn, att inte veta vad dem skulle göra med honom eller hur dem skulle ta hand om honom. Kunde inte förstå att jag snart skulle behöva åka hem utan Levi.

Efter någon timme började de andra att åka hem, dem tog sina farväl av Levi och jag kände hur hemskt det kändes och snart skulle jag behöva säga hejdå. När alla gått var det bara vi kvar och barnen från att ha rummet fullt av människor och stöd från dem stod vi där ensamma med barnen. Vi hade dock bestämt att mamma och pappa skulle komma hem till oss och hjälpa oss under kvällen med allt vad det innebar. Vår barnmorska kom in till oss en sista gång, hon lämnade över lite papper och då även tiden när vi skulle komma tillbaks dagen efter för att träffa både henne och vår läkare som tagit emot oss. Då bestämde vi också att vi skulle få en stund med Levi själva efter samtalet kommande dag. Jag minns så väl att Björn längtade till nästa dag då han skulle få tid med Levi jag var mer splitrad inte för att få vara med honom utan över att behöva tvingas lämna honom ännu en gång. Den smärtan är så otrolig, det finns ingen lindring alls… …

Vi tog på oss och barnen, jag stod vid Levi, jag pussade honom klappade på honom och hela min kropp skrek efter honom, varje del av mig ville bara ta upp honom och ta med honom hem, men jag viste ju att det inte gick, jag viste ju att jag var tvungen att lämna honom nu.
Barnen fick ta sitt hejdå av honom vilket gick hur bra som helst Hannes höll i honom en kort stund och det var något han själv bad om att få göra.
Sen skulle vi lämna rummet, lämna rummet utan Levi, tanken på att jag gick ifrån honom får mig även nu att börja gråta för det gör så ont min lille prins.
När vi kom ut från rummet och ner en bit i koridoren så började Melvin bli lite ledsen och ”bråkig” så vi hann inte gå innan dem kom ut körandes med Levi från rummet och givet vis var jag framme igen, jag ville bara se honom en gång till. På väg ut genom dörren kom en enorm ångest, nu var han helt i deras händer och jag kände mig inte alls trygg med hur dem skulle ta i honom eller behandla honom ja det var en enorm ångest.

Vi packade in oss i bilen alla utom Levi… …

När vi körde upp på parkeringen så fylldes jag av en enorm tomhet och rädsla över att behöva träffa andra som bor i vår trappa, att behöva förklara vad som hänt. Jag hade en klump i magen av att behöva gå in i lägenheten och mötas av allt som kom att på minna mig om att Levi saknades.
Mamma och pappa hade kommit och stod och väntade på oss och när vi kom till dörren möttes vi av en bukett blommor från de finaste vänner man kan tänka sig.
Väl inne så satte jag mig bara i soffan, trött, tom och fylld av smärta och sorg. Man tänkte också att man nog aldrig kommer bli hel igen.
Mamma och pappa beställde pizza till oss och hjälpte oss med barnen och få på dem pyjamaser och allt sådant som tillhör kvälls göra. Det var skönt att ha det stödet för jag var orkeslös, det fanns ingen styrka kvar alls.

När barnen somnat och mamma och pappa gått så var allt så tyst. Kvar var jag och Björn med allt vi precis upplevt och upplevde. Frågor, funderingar och med tankar om vad som nu kommer till att hända, vi viste egentligen inget alls om vad som väntade med allt praktiskt, begravning samtal osv.
När vi la oss i sängen den kvällen grät jag floder, bredvid min sida av sängen stod Levis säng tom… …

 

I Guds famn


Det finns hundratusende stjärnor,
Gud känner varendaste en,
precis som han känner var fjäril
var blomma, var strå, varje sten.

Det finns ingen stjärna och blomma,
som Gud inte kallar vid namn.
Det finns inget barn i all världen,
som inte får rum i hans famn.

Britt G Hallqvist


 


Det var denna text som prästen läste upp på ceremonin som jag fastnade så för.


måndag 9 april 2012

Nere... ...

Jag känner mig nere, tycker livet är rätt så tufft för tillfället. En liten sak kan bli till något stort och jag kan då nästan känna uppgivenhet sen samtidigt kan det kännas som att ja varför ska inte allt behöva hända oss? En sak är i alla fall säker och det är att jag har ïalla fall gått igenom det värsta som kan hända  något värre finns väl knappt att gå igenom. Att förlora sitt barn är inget man ens önskar sin värrsta fiende.
Det konstiga efter en sån här händelse är hur man själv förändras som människa och hur snabbt det går, från att ena dagen tro på livet till att nästa veta att det snabbt ändras och det är bara en sak. Man tar inget för givet längre och ibland är man så rädd för morgondagen. Nä densamma är man inte och man kommer nog aldrig bli det heller.


Min Levi, vår Levi fick inte leva hos oss men hos mig finns han och ibland gör jag honom levande för en stund. För det finns inget annat sätt för mig att få uppleva honom igen eller ens få känna på honom. Det är fruktansvärt vad jag behöver honom, det är som kroppen skriker efter sitt lilla barn, och den skriker men den får inget svar och den får ingen lindring... Åh Levi vad jag önskar jag fick hålla dig igen och få känna mig komplet och hel igen om så bara för en stund, jag älskar dig så gubben min.

söndag 8 april 2012

Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm

En droppe som faller
i tidernas ström

Den skimrar i regnbågens färg
en minut

Brister och faller
och drömmen är slut

Nils Ferlin

Jobbigt igår kväll

Kvällen igår blev väldigt tuff för mig och jag hade verkligen svårt att få någon ro i kroppen. Jag hade svårt att sluta gråta när jag väl började och sen låg bara min sorg som ett moln över mig.

Och vet ni jag kände mig ensam, så jävla ensam. Det kändes som jag behövde ha någon hos mig, någon som kunde hålla om mig och lova mig att allt kommer bli bra samtidigt kände jag sån enorm skuld över att behöva tynga någon med min smärta då alla faktisgt hade en trevlig kväll så som det skulle vara och självklart så som jag ville att det skulle vara.

Plötsligt under kvällen när pappa tittade på mig igår så förstod han, det var så skönt han höll om mig länge och bara lät mig vara ledsen och det var skönt. När han höll om mig  så kunde jag inte annat än att önska mig liten igen, ni vet när man verkligen kunde krypa upp i sin mammas eller pappas knä så skyddad på något sätt och så trygg.
Men i ställlet så befinner man sig i verkligenheten min verklighet vårverklighet, så full av så mycket sorg och smärta men sen samtidigt med en massa kärlek och glädje för det finns, det vet jag och det känner jag det är bara lite svårt ibland att låta det ligga på första plats.

Min syster förstod också varför jag var så nere, hon sa bara till mig att hon förstod och att det inte var konstigt alls och det kändes också bra, men ändå man kände sig nästan lite ivägen igår.

Våra stora killar har också haft Levi med sig i sitt påskfirande, genom att prata om honom så har han även funnit med för dom.
Vår lilla Melvin har det nog väldigt tufft när han ska gå ifrån mig, Björn eller båda, han får sån ångest och blir så ledsen, detta kan även ske om han bara ska lämna rummet vi är i och gå till ett annat. Det är så hämskt synd om honom, han vill så gärna göra något men kan bli stoppad av sin oro att behöva gå ifrån oss. Det är tufft och det kan ta långtid innan han lugnar sig och kan känna ro igen. Om det inte går över får vi nog allt ta och ringa någon så vi kan få lite tips om huv vi på bästa sätt ska bemöta honom i detta. Det gör så ont i mig när han blir så ledsen och när han vill göra något men inte kan för all hans oro. Nä så ska inte en tre åring behöva känna.

Jag hoppas att ni har haft en härlig påsk!

Igårkväll

Igårkväll gick jag en runda själv, och pratade med Levi. Jag vet att det låter konstigt, men ibland behöver jag prata på riktigt med honom. Igår var det skönt att göra det.

lördag 7 april 2012

Inte idag... ...

Jag behövde smita undan nu kände jag, ifrån allt påskfirande och stök.
Idag har tiden gått allt annat än fort, jag har haft fullt upp men ändå så är det som tiden åter igen har saktat ner.
Jag tycker verkligen att det är jobbigt, jag tycker det känns lättare dom dagarna som bara flyger förbi. Det känns som
mitt behov av att tiden ska gå fort är väldigt så starkt. Det är märkligt för jag vet ju att inget blir bättre av det utan att det  bara kan kännas lite lättare... ...
Jag sitter med vid påskfirandet men det känns inte riktigt som om jag är där, idag är mina tankar mycket hos Levi och livet. Jag känner i hela mig hur någon fattas någon som jag skulle vilja dela denna dagen med precis som med dom andra och alla andra dagar. Livet är så orättvist och jag vill känna någon slags "ro" i min kropp men den infinner sig inte, inte idag heller....
Det gör ont och det finns ingen som kan lindra det onda,  jag har inte någon att dela det onda med heller, inte idag.
Jag vill inte orsaka de andra mer med min sorg, vill inte belasta nä inte idag.
Jag sitter här inne i ett rum ensam med datorn, jag hör de andra skratta och prata, undrar hur dom känner innerst inne är dom så där glada eller? Jag hoppas att dom är det men jag är det inte nä inte idag... ...  
 



Levi min fina lilla kille det finns så mycket vi inte fick



chansen till att göra tillsammans, det finns så många
saker som jag aldrig fick berätta för dig.



Det finns så mycket som vi missar för du aldrig fick en chans.
Du fick aldrig chansen att leva som vår son, du fick heller
inte chansen att bli den där lille brodern som var så efterlängtad.
Vi lever med minnena vi fick med dig i min mage, om hur 
du alltid var så aktiv och hur vi kunde leka med din fot.
vi får leva med minnena från den dagen du föddes utan dina 
skrik, utan att ens fått se dina ögon.



Men det är tur vi fick den tiden tillsammans, den skulle jag inte klarat
mig utan, men man vill ju ha mer, mer av den finaste kille som



aldrig fick chansen... ... 
Levi jag hoppas du har det bra där du är, jag har dig i mitt hjärta
och du är med mig överallt. Jag saknar dig mer än något annat. 


Jag älskar dig så <3




 

fredag 6 april 2012

Min starka mamma

Min starka mamma


Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.


Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.


Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.


Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer


Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.


När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.


Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.


Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Min starka mamma har ett
hjärta fullt av sår.


av Kaye Des Ormeaux
Översättning:Helen S Wirén

Tiden hejdar sig

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.


Alf Henriksson


Det finns nog ingen text som mer
kan säga om hur det kändes den där
måndagen den 16/1-2012  när vi fick
det där beskedet som för alltid kom att
förändra våra liv.


Bara tiden går...

Det säjs att bara tiden går
så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer.
Visst är vårt minne ofta kort
men att en när och kär gått bort
är nåt man aldrig glömmer.

En tröst för den som lämnats kvar
är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter.
För himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man en gång åter.

Atle Burman

Tankar

Igår ville jag skriva, jag ville verkligen skriva men varje gång jag försökte logga in så gick det inte. Jag kände mig riktigt frustrerad, när jag verkligen kände behovet av att skriva så gick det inte... 

Jag funderade mycket under gårdagen och det var mycket om Levi.
Nu när alla påskförberedelser är igång och barnen har påsklov så blir det sådär lite extra påtagligt att Levi inte finns med oss. Jag saknar Levi så mycket och det finns ju inget jag önskar mig mer än att få vara med honom igen men jag vet ju att det inte går, inte än.
Vi åkte till graven igår och det kändes så bra, bara att få vara där med honom och hela familjen.
Tänk för några månader sedan planerade man för livet och alla dess händelser som nu påsken på ett helt annat sätt, inte trodde jag då att det var en grav jag skulle gå till för att göra påskfin för min son. Det är nog tur att man inte vet vad man ska behöva gå igenom i livet.
Men det är som pappa sa till mig, att Levi är med oss ändå och mer rätt kan han inte ha, för vart man än går eller var man än gör så finns han ju med, han är ju en del av mig.

När vi kom till graven igår så hade farbror Magnus varit där och även han lämnat lite avtryck efter sig och det värmer, det betyder så mycket för på det sättet känner man ju att han inte "glöms" av de andra, att han finns i andras tankar också och det känns bra! Det betyder lite extra.

Vi är i sommarstugan nu med alla barnen och delar av min familj och imorgon kommer resten av dom och även farmor och farfar vilket ska bli jätte mysigt. Tyvärr kommer en morbror och en farbror saknas men dom får vi mysa med sen istället.
Mamma och jag har fixat och donat med en massa inför imorgon och det känns riktigt bra, det är skönt att hålla i gång och att ha många bollar i luften för på så sätt så hinner man inte tänka för mycket. Känner att jag vill få en bra påsk och fram för allt att få ge barnen en bra påsk känns viktigt. Man vill ju inget hellre än att ens barn ska må och ha det bra, det är ju bara så.

Jag är så glad över att jag hunnit och fram för allt att jag kunde komma in och skriva lite, för det lättar faktiskt lite... ...

Påsk utan mitt barn.

Vi är ute på landet hos svärföräldrarna och fira påsk. Precis som vi hade bestämt redan innan det var tänkt att Levi skulle komma. Då oroa jag mig för hur vi alla skulle få plats här, och inte minsti bilen. Nu oroar jag mig inte, nu saknar jag nått innerligt. Saknar Levi som tar plats, väcker oss alla på natten och envisas med att inte vilja vara själv. Vi hade planerat mycket för Levi, nu blev det att vi åkte till hans grav på vägen hit. Livet förändras väldigt snabbt, och jag hänger inte med alltid.

Men vi har det mysigt här, och killarna verkar tycka det är super mysigt.

torsdag 5 april 2012

Lilla önskebarn


Lilla Önskebarn




Sov lilla vän, ja blunda nu
somna och snart så drömmer du
Spinn vackra drömmar av kärlekens garn
och sov så tryggt lilla önskebarn
En liten ängel tar din hand
följer dig in i drömmens land
Spinn vackra drömmar av godhetens garn
och sov så tryggt lilla önskebarn
Sov lilla vän, på himmelen
bilinkar små stjärneljusen än
Spinn vackra drömmar av sanningens garn
och sov så tryggt lilla önskebarn




Okänd författare




onsdag 4 april 2012

En uppskattad handling...

Igår eftermiddag fick jag ett sms från min bror. Han ville bara berätta att han varit förbi Levis grav och satt något påskfint där om vi undrade vem som varit där. För tre månader sedan hade jag inte en aning om att jag skulle bli glad för något som detta - men just detta är det bästa som kan hända Levi just nu. Att människor kommer ihåg honom och vårdar hans minne, hans missade möjlighet och försöker ta tillvara på Levi för den han är. Att vi tänker på honom gör honom levande för mig, och att vi visar det behöver inte alltid vara det största beviset på att vi gör det. Att sätta blommor på graven är ett bevis på att vi inte glömmer dig Levi, vi tänker faktiskt på dig hela tiden, och jag tänker på dig i allt vi gör.

Hur vi tänker...

Sedan vi var vid Levis grav i måndags så har jag tänkt en hel del på hur vi funderar kring Levi, och då tänker jag mycket på barnen. För Melvin så handlar det nog mycket om att förstå. Han säger att han vill gå in till Levi, vilket i detta fallet betyder att han vill gå in i kyrkan. Tyvärr är kapellet inte öppet som standard vid kyrkogården, men jag tror att vi ska försöka visa honom en kyrka utan att det är Levis begravning, så att han får se det med. Hannes har nog ganska klart för sig vad det handlar om - Levi ligger i sin grav, och vi går dit för att kratta och plantera. Matheus gråter och kallar efter Levi när vi är där, och för att vara Matheus så är det otroligt att han lyckats lära sig Levis namn och försöker kalla till sig honom.

I helgen satt vi vid bordet och åt middag samtidigt som vi kom in på Levi. Jag smälte när jag hörde Melvin kalla på Levi och be honom komma ner nu. Det gör ont att veta att jag vill det precis lika mycket som Melvin, men inte har kvar den förhoppningsfulla tanken. På något sätt önskar jag att Melvin ska få behålla den ett bra tag till, innan verkligheten blir verklig och livets alla sidor syns.

Massa energi

Ojoj idag har jag haft energi till full pott och lite till... ...
Jag bestämmde mig igår för att låta barnen få börja sitt påsklov från idag trots lite oro då vi ändrat mer i mina mediciner men än så länge känns det bra. Hur som hellst så ringde vi en av killarnas kompis och hörde om han ville vara ledig med oss vilket han ville.
Så morgonen här var i full gång ca halv åtta i morse och innan tolv hade vi hunnit med hur mycket som helst, jag tror inte jag gjort så mycket på länge. Vi har målat, ritat, puzzlat, pärlat, pärlplattor, spelat med boll och fixat med maten men tiden har faktisgt gått fort och det är riktigt fort det var också en sak som är längesedan man kände hur tiden bara försvann. Sen hade vi middag här nu på kvällen vilket var mysigt, sen bäddade jag rent till alla killarna ovh sen har jag även hunnit med att stryka och vika tvätt... ... Inte klokt va!?
Var kom allt detta ifrån och det märkliga är att jag fortfarande känner mig lite energirik.
Måste säga att det känns bra med en sån här dag då jag verkligen orkat med allt vad det innebär med fyra barn och många viljor, tror också att barnen varit nöjda och vad jag vet är att dom är lyckliga över att ha fått börja sitt lov för hemma gillar dom att  vara.


Så idag har tiden inte gått åt till så mycket tankar och när dom kommit har jag idag kunat hantera dom på ett annat sätt än vad jag kände igår och det behövde jag också få känna för det tycker jag inte jag gjort innan.

Pussar till dig Levi

När jag låg och somnade Melvin igår läste jag samtidigt Josefines text om vad som hände Levi - och bölade. Det är då otroligt svårt att tänka på stackars Levi då som det hände. Jag vill hellre tänka på honom som det skulle ha blivit - i min famn, hos oss tillsamman med sin familj. Det blev så otroligt jävla fel, och han förtjänar så mycket bättre. Sen det här hände har jag inte drömt om Levi en enda gång, jag set honom ofta framför mig som vaken, men aldrig drömt - jag vill drömma om honom, men det är kanske inte dags än.
Pussar till dig Levi

tisdag 3 april 2012

Du är för alltid en del utav mig

Du är för alltid en del utav mig





Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå


När natten så stilla sig sänker
finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärna som blänker
så stark är min kärlek till dig


Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus
som en hälsning till digsom en bro över mörka vatten


Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig


Lasse Berghagen


Det gör ont...

Nu känner jag mig trött, så väldigt trött...
Det har varit en dag med mycket innehåll. ´
 
Jag träffade min lille bror (en av dom) för lite lunch på stan. Det var jätte mysigt att träffa honom för det är så ofta vi säger att vi ska försöka ses men det blir aldrig av. Det brukar ju bli så, man säger mycket men det är inte ofta det blir som man sagt om man inte bestämmer.
Vi åt länge och vi pratade en del om barnen och om Levi. Det kändes bra att han frågade om hur det var nu och han vågade fråga saker om hur vi mådde och allmänt om hur det fungerade för oss alla.
Sen gick vi på stan rätt så länge innan vi gick in och värmde oss på ett fik för en god kopp latte. Var ju riktigt kallt idag. 
Jag var inte hemma förrens efter fyra och redan då kände jag mig trött. 
 
En halvtimme senare ringde mamma, dom kom och hämtade mig och sen körde vi till Levi. Morfar och syrran var också med för att få se hans plats. Det känns så skönt att dom äntligen sett var hans plats är. Vet egentligen inte varför det känns så viktigt men det har gjort det. Kanske är det viktigt för det är det jag har nu "av" honom som jag kan visa för han finns ju inte här.

Nu fick Levi äntligen tulpaner och dom kom fr mormor, morfar och moster


 


Usch vad det känns tungt att skriva dom orden ikväll "att han inte finns här" det gör så jävla ont, varför fick vi inte behålla vår Levi? Varför skulle vi behöva genomgå detta? Jag kan inte förstå, det finns inget som är rätt med det.
Ibland när jag sluter mina ögon så kan jag se mig själv med Levi, hur jag håller honom tätt intill mig, mina fingrar bakom hans lilla nacke, och hur jag luktar på hans lilla hals, men så fort jag öppnar mina ögon så är verkligheten tillbaks, den brutala verkligheten att jag inte kan hålla i honom eller få känna hans närhet.
Det gör så ont... ...
 

Ser det ut då här.

Vi var vid graven igår, vilket var väldigt skönt. Saknade Levi mycket igår, skönt att komma honom närmen

Tog då bilden på hur himlen såg ut ovanför graven, kan man hoppas på att det är så det ser ut för Levi?

måndag 2 april 2012

Min mamma

Mamma, min mamma
se vad jag kan
jag kan nu gå
och jag hoppar lite grand för mina vingar de bär mig
varthän jag än vill
Flyger dit där du är
och följer ditt liv
Fast du inte ser mig
så är jag alltid där
någonstans runt om dig
i universums stora sfär
För jag färdas över ängar
bärs upp av en vind
tittar till dig och flyger ner
och ger en puss på din kind


Jag samlar dina tårar
och fyller på vår brunn
vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får


ha mig intill dig
närhelst du än vill
ge mig all världens kramar,
vad jag än vill och lite till
För du vill visa din kärlek
ge mig allt så fint
men mamma, din kärlek
känns från jorden o ända hit


Jag säger stolt till de andra
små änglar som är här
Titta - det är min mamma!
och hon håller mig så kär
Jag lyser utav stolhet
som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten
när det släckts i varje hus


För jag är den stjärna
som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom dig
som alltid stannar kvar


Text Linda Almö


Påsk fint hos Levi

Min sorg känns lite extra tung idag,
jag känner mig så konstigt tom och kroppen värker, nästan som om den skriker.
Jag saknar mitt barn så mycket och det känns så ensamt idag.


När jag idag stod vid din grav så får jag samma känslor som innan, hur kunde det
bli såhär? Du skulle firat din första påsk med oss men i stället får vi göra fint vid
din grav. Allt är ju så fel när du inte får vara med... ...
Men i mitt huvud så finns du och i mitt hjärta kommer du alltid finnas och det är
något som ingen kan ta ifrån mig.
Matheus kallade på Levi idag, så fort han började känna igen sig sa han Levi och
när vi sedan kom fram så var det han som först sa - Hej Levi!
Tänk att även han vet att det är där vi går och hälsar på lillebror.
Livet är orättvist... ...


Kyckling från Melvin


 Höna från Matheus


Påsk fint


Lite påsk fint hos Levi!

Saknaden är det största

Jag kan sakna Levi mycket, sen kan jag sakna honom något otroligt mycket. Idag är en sån dag. Inatt när jag vakna kom jag på mig själv med att sakna hans skrik. Trots att jag aldrig fått höra honom skrika, kan jag sakna det. Jag relaterar väl till hur det har varit med mina andra barn - jag kan alltid komma ihåg någon gång då man gått med deras små kroppar bärandes i sina armar, försöken att trösta, mata eller sjunga dem till sömns igen. Det saknar jag, en skrikande Levi klockan tre på natten. Jag saknar också hans små händer som skulle utforskat min hand, hans blick som skulle sökt efter något att fokusera på och hans ömtåliga huvud som skulle behövs mitt stöd för att kunna se sig omkring. Idag blev det mycket saknad, men idag saknar jag också Levi väldigt mycket.

Så sannt

söndag 1 april 2012

Tänker på dig

När dagen är tung och livet känns kallt
är det svårt att se en mening med allt.


Så ensamt det är att bära en sorg,
men bördan kan lätta med andras
försorg.


För tankarna kan värma och ord
kan göra gott,
en blick kan berätta att någon förstått.


Siv Andersson


Blir inte som man tänkt sig

 

Det är väl bara att konstatera att det sällan blir som man tänkt sig att det skulle och speciellt inte när man har en massa barn.
Matheus vilade alldeles för länge idag vilket har resulterat i en pigg liten man ikväll som gör allt annat än att försöka sova. Sen är han även inne i en ålder då han är så full med en massa bus. Just nu ligger han hos sin pappa och håller på och viftar med armarna och "pratar" en massa ingen av oss kan hålla oss för skratt heller. Jaja någon gång somnar han.


Annars måste jag säga att denna dagen varit super mysig. Vi har bara varit hemma med barnen. Dom har spelat och lekt och jag och Björn fick även tid över då vi kunde sitta ner och prata och reda ut lite saker vilket vi behövde, det bästa är att vi kom fram till något bra och som känns bra så det kommer nog bli bra. Det är ju inte alltid man får den där tiden att prata när man verkligen vill och tycker man behöver det så det kändes riktigt skönt.

Dagen idag har vi även ängnats åt lite påskpyssel med barnen men som vanligt blev det ju mest vi som satt med det, den som hade mest tålamod var Matheus han målade och hade sig länge. Pyssla är ju så mysigt och man sitter ju tillsammans, eller tanken är ju så ialla fall sen att det inte alltid blir så är ju en annan sak. Här är resultatet av pysslet.

 



 Visst blev dom väl söta!?


När vi satt där och pysslade och pratade lite om påsken så fylldes jag av en massa smärta, smärtan av att vår Levi inte får vara med oss och uppleva sin första påsk. Tänk att för bara några månadersedan planerade man för ett helt nytt liv med allt vad det innebär och plötsligt finns det inte längre bara en massa minnen om hur det skulle varit. Han saknas hela tiden och mer och mer.
Vid matbordet idag så skålade vi alla med varandra och sen utbrister Hannes - Skål för Levi! Underbart samtidigt som det gör ont, ont för att vi inte får ha honom med oss. Melvin undrade också om han inte kunde ta och komma ner, varje gång det blir önskningar från barnen om att dom vill att Levi ska komma hit och tillbaks till oss så fylls mina ögon med tårar och det svider lite extra i bröstet för det finns ju inget som vi heldre vill och det finns ju inget vi kan göra för att han ska komma till oss igen. Det göt så ont och varje påminnelse gör ont nästan lite ondare för varje gång. Men samtidigt vill jag inte vara utan påminnelserna och jag vill heller inte vara utan att vi och barnen pratar om honom för samtidigt är det det som glädjer mig, Levi glädjer mig samtidigt som det är det smärtsamaste som hänt mig.


Imorgon ska vi till Levis grav med farmor och sätta lite påskblommor för det vill vi att han ska ha. Vi ska åka dit sen också och ge honom något påskigt, tänkte först ett påskägg men vi får se vad det blir. Vill ju att han också ska få ha det påskigt på det sättet som det känns som vi kan ge honom det. Så nu är det bara på att hoppas på någerlunda väder.


Älskade Levi jag tänker på dig lite extra ikväll <3