Denna tid... ...

Tiden är något som jag har funderat en massa på den senaste tiden, det är även något som jag skriver en del om och det är även något som jag och Björn ofta pratar om eller kommer in på när vi pratar. Jag vet igentligen inte varaför den står i centrum så mycket för tillfället men "den" gör det och det är inte för det bättre tyvärr. Aldrig förr har jag tyckt tiden varit så tuff som den är nu, aldrig förr har jag fruktat tiden som jag gör idag, jag har heller aldrig lagt så mycket tid på att fundera över den och jag har heller aldrig "k'änt" den på det sättet som jag gör nu.
För tillfället så står tiden stilla, det är som det inte händer något, jo visst dagarna byter namn och veckor blir till nya veckor men det känns som en evighet.
Jag kan inte riktigt förklara hur jag känner det men en sak kan jag säga jag lider av det just nu. Jag känner i hela mig hur jag vill ta mig framåt men det känns hela tiden som jag bara står still, som jag fastnat i denna tiden. Mina dagar är långa så otroligt långa, nätterna är tuffa då jag ständigt vaknar av hur svetten rinner från mig.
Jag vill fram, jag vill börja se en mening och jag vill börja få känna lite ro och jag vill bli "vän" med min tid.
Jag vill också bli ett med mig själv, jag vill få känna att jag är bra att jag orkar, vill se mig i speglen och tycka att det är ok.
Hur många gånger har man inte hört att "tiden läker alla sår" säkert milijontals men det kan jag idag säga är det störta skit snack jag hört, tiden den kanske går men läker det tror jag inte, en dag kanske man kan leva med sin förlust på ett annat sätt men att vara läkt det tror jag inte... ...