För tre månader sedan dog vår Levi

För tre månader sedan var det också en måndag idag. Den värsta måndagen i livet. Idag är det tre månader sedan vi fick veta att Levi var död.
Minnet av hur vi satt i barnmorskemottagningens rum på Södertull finns kvar, minnet av hur tyst det var när barnmorskan försökte hitta Levis hjärtljud ekar fortfarande ljudligt i mitt hjärta. Synen av min fru, liggandes på en britts, när hoppet om en framtid totalt försvinner ur henne ögon värker fortfarande i mina sinnen. Bilfärden till förlossningen, hur vi tryckte på knappen för att bli insläppta genom dörren, den menande blicken av undersköterskan, stämningen i förlossningsrummet - allt finns det kvar i mig.
Känslan av ett helt tyst rum i samma stund som Levi kom ut, vanmakt och otröstlighet blandat med förtvivlan och kärlek, glömmer jag aldrig.

Det har gått tre månader sedan vi förlorade det finaste vi kunde få, och aldrig förr har tre månader känts som så tre långa månader. Jag vet inte hur det ska kännas, eller hur det är tänkt att man ska tro på framtiden, men det har under tre månaders tid känts som en mardröm likt inget annat. Då har jag inte ens börjat drömma än, inte sedan Levi dog.
Vi har upplevt tre månader av saker vi aldrig trodde vi skulle uppleva, vi har fått en gravplats, vi har gått hos barnspykolog, vi har trösta barn i sorg efter sin lillebror, vi har försökt att finna tröst i varandra, vi har försökt att förstå utan att förstå, vi har gåtit tröstlöst var för sig och tillsammans, vi har upplevt de tre värsta månaderna vi kan tänka oss.

Och det kommer fortsätta. Tid känns inte som något läkande, tid separerar oss och Levi ytterliggare lite från då vi fick hålla honom tätt intill oss för en dag och aldrig mer. Det var tid som tog Levi ifrån oss, det blir inte lättare ju längre tiden går, den som sa det måste helt enkelt blivit separerad från sina känslor efter en tid och bara trott att det blivit enklare. Det handlar inte om att göra det enklare för sig själv, det handlar inte om att glömma, det handlar om att komma ihåg, värdesätta och uppskatta. Jag hoppas att jag någon gång ska kunna se tillbaka på tiden och inse att jag gjorde rätt, att vi gjorde det så gott vi kunde med vad vi hade.

Tiden är också det som får mig att se frammåt - för jag har tid med min familj att se fram emot. Jag kan se fram emot att se mina söner växa upp, att se oss som familj växa samman, att se oss tillsammans förändra världen till något bättre för oss alla. Det är familjen som håller mig uppe, som ser till att tiden inte är det viktiga, utan att vi är viktiga. Det är familjen som ger mig en framtid, ett hopp och en förtröstan. Att få se Hannes bli stor, ta hand om sina bröder och hitta det han tycker om är en framtid. Att få se Melvin hitta sig själv, hitta något han tycker om och hitta sin napp och snutte själv, det är en framtid. Att se Matheus ligga i sin helt nya säng, tre gånger så stor som han själv är, och möjligtvis sluta kasta saker, det är också en framtid. Att få se mig och Josefine bli gamla tillsammans, sittandes stolta över våra barn, där är min framtid.

Att Levi inte får vara del av min framtid, vår framtid, är en lögn. Han kommer vara bland de största delar av min framtid, för honom kommer jag alltid bära med mig och hans minne kommer jag vårda ömt.

Det har gått tre månader sedan Levi dog, men det kunde lika gärna varit igår, för saknaden blir inte mindre, bara större. Jag älskar dig Levi.