Tid för att hitta gravplatsen

Idag fick vi tid för att gå och se ut en gravplats till Levi. Vi vet redan ungefär vad vi söker, men det känns både smärtsamt och på något sätt skönt att hitta en plats åt honom som vi vet gör honom rätt. Att hitta en plats där vi tror han kan trivas, det är inte lätt när man vet att den platsen hade varit bäst här hos oss. Känslan i att begrava sitt barn, och framtid, är inte lik någon annan känsla...

Dagarna efter begravningen

Dagarna efter begravningen har gått både snabbt och långsamt – det är kännetecknande för tiden överhuvudtaget. Vi har haft en hel del att göra, både praktiskt och socialt, vilket gör att tiden ofta i sig går fort, men ibland fastnar man i den otroliga saknaden som finns efter Levi som borde varit med oss och gjort allt. Ibland kan man till och med föreställa sig hur det skulle varit om han varit med, hur man hade gjort för att göra det bäst för honom.

Begravningen känns inte så mycket som ett avslut som jag trodde, jag saknar honom lika mycket, längtar lika mycket efter honom och undrar fortfarande hur han har det. Möjligen så är det så att jag sörjer ytterligare en sak som jag förlorat – möjligheten att få träffa honom igen och ta på honom, känna på hans vackra ansikte, den möjligheten har försvunnit.

Begravningen

Igår var begravningscermonin för Levi. En fin cermoni, av en hemsk anledning - det kan aldrig vara meningen att vi som föräldrar ska behöva släppa ifrån oss vårt eget barn till någon annan, eller något annat. Vi kommer aldrig släppa ifrån oss Levi, men det var ett fint hedrande av en människa som skulle gett oss mycket glädje om han bara fått en chans.