Dagarna efter begravningen har gått både snabbt och långsamt – det är kännetecknande för tiden överhuvudtaget. Vi har haft en hel del att göra, både praktiskt och socialt, vilket gör att tiden ofta i sig går fort, men ibland fastnar man i den otroliga saknaden som finns efter Levi som borde varit med oss och gjort allt. Ibland kan man till och med föreställa sig hur det skulle varit om han varit med, hur man hade gjort för att göra det bäst för honom.
Begravningen känns inte så mycket som ett avslut som jag trodde, jag saknar honom lika mycket, längtar lika mycket efter honom och undrar fortfarande hur han har det. Möjligen så är det så att jag sörjer ytterligare en sak som jag förlorat – möjligheten att få träffa honom igen och ta på honom, känna på hans vackra ansikte, den möjligheten har försvunnit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar