Saknaden är det största

Jag kan sakna Levi mycket, sen kan jag sakna honom något otroligt mycket. Idag är en sån dag. Inatt när jag vakna kom jag på mig själv med att sakna hans skrik. Trots att jag aldrig fått höra honom skrika, kan jag sakna det. Jag relaterar väl till hur det har varit med mina andra barn - jag kan alltid komma ihåg någon gång då man gått med deras små kroppar bärandes i sina armar, försöken att trösta, mata eller sjunga dem till sömns igen. Det saknar jag, en skrikande Levi klockan tre på natten. Jag saknar också hans små händer som skulle utforskat min hand, hans blick som skulle sökt efter något att fokusera på och hans ömtåliga huvud som skulle behövs mitt stöd för att kunna se sig omkring. Idag blev det mycket saknad, men idag saknar jag också Levi väldigt mycket.