Klockan tre var rum nummer 10 på förlossningen fullt. Våra familjer hade kommit för att vara med oss på namn ceremonin som vi skulle ha för vår lille gosse. Barnen var givet vis också på plats. När dem fick se sin lillebror så förstod jag hur viktigt det var för dom att faktiskt få se sin lille bror och dom klara det utan några som helst problem. När Hannes kom in till mig och satte sig och såg på Levis så sa han – Jag trodde inte han skulle vara så fin. Melvin berättade om och om igen att Levi inte kom till att vakna sen såg han hans små fingrar och sa – Mamma han har nagellack. Att få ha dem där och med deras spontana komentarer och funderingar det var så skönt, för dem säger vad dem funderar på och är så öppna. Lille Matheus tyckte mest han såg lite rolig ut och ville gärna ta på honom. Kan inte vara lätt att vara så liten och vara med om något sånt som att förlora en bror. Att bara känna och märka att något inte är som det brukar utan att helt kunna förstå varför måste vara hur tufft som helst. Man vet ju bara själv hur svårt man själv har att förstå, då kan man nog bara föreställa sig hur det är för barnen.
Sjukhusprästen kom in till oss, tillsammans gick vi in i samtalsrummet där ceremonin skulle hållas. Jag höll i Levi och Björn bar på Matheus vi fick sitta i en liten soffa, de ”stora” killarna satte sig själva på vars en stol dem ville inte sitta med någon.
Det känns lite snurrigt och i mellanåt känns det som om jag har lite svårt för att komma ihåg ceremonin. Det jag kommer ihåg var den otroliga smärtan i rummet och att jag fastnade så för en text som prästen läste upp. Vad jag också kommer ihåg är hur stolt jag kände mig över mina fina barn som verkligen satt stilla och lyssnade och försökte sjunga med i texterna. Efter att vi sjungit ”tryggare kan ingen vara” så utbrister Melvin – Farfar sjöng inte med. Detta fick rummet att” skratta” till för en kort stund åter igen barn är för härliga dom säger verkligen det dem har i tankarna.
Efter ceremonin gick vi in på rummet igen alla tillsammans. Personalen fixade med kaffe och saft till oss alla som dem kom in med på rummet. Sen satta vi alla inne på rum nummer 10 och pratade och grät om vartannat. Dem som ville passade även på att hålla i lille Levi. Trots det var våra närmsta så kändes det svårt all lämna ifrån sig honom även om man visste att det bara var för en stund i alla fall denna gång, jag visste ju att snart måste jag åka hem och då utan mitt barn, jag skulle bli tvungen att lämna honom ensam, utan sin mamma eller pappa som vakade över honom och det kan jag lova att det var den jobbigaste och mest skrämande av tankar som fanns, att behöva lämna ifrån sig sitt barn, att inte veta vad dem skulle göra med honom eller hur dem skulle ta hand om honom. Kunde inte förstå att jag snart skulle behöva åka hem utan Levi.
Efter någon timme började de andra att åka hem, dem tog sina farväl av Levi och jag kände hur hemskt det kändes och snart skulle jag behöva säga hejdå. När alla gått var det bara vi kvar och barnen från att ha rummet fullt av människor och stöd från dem stod vi där ensamma med barnen. Vi hade dock bestämt att mamma och pappa skulle komma hem till oss och hjälpa oss under kvällen med allt vad det innebar. Vår barnmorska kom in till oss en sista gång, hon lämnade över lite papper och då även tiden när vi skulle komma tillbaks dagen efter för att träffa både henne och vår läkare som tagit emot oss. Då bestämde vi också att vi skulle få en stund med Levi själva efter samtalet kommande dag. Jag minns så väl att Björn längtade till nästa dag då han skulle få tid med Levi jag var mer splitrad inte för att få vara med honom utan över att behöva tvingas lämna honom ännu en gång. Den smärtan är så otrolig, det finns ingen lindring alls… …
Vi tog på oss och barnen, jag stod vid Levi, jag pussade honom klappade på honom och hela min kropp skrek efter honom, varje del av mig ville bara ta upp honom och ta med honom hem, men jag viste ju att det inte gick, jag viste ju att jag var tvungen att lämna honom nu.
Barnen fick ta sitt hejdå av honom vilket gick hur bra som helst Hannes höll i honom en kort stund och det var något han själv bad om att få göra.
Sen skulle vi lämna rummet, lämna rummet utan Levi, tanken på att jag gick ifrån honom får mig även nu att börja gråta för det gör så ont min lille prins.
När vi kom ut från rummet och ner en bit i koridoren så började Melvin bli lite ledsen och ”bråkig” så vi hann inte gå innan dem kom ut körandes med Levi från rummet och givet vis var jag framme igen, jag ville bara se honom en gång till. På väg ut genom dörren kom en enorm ångest, nu var han helt i deras händer och jag kände mig inte alls trygg med hur dem skulle ta i honom eller behandla honom ja det var en enorm ångest.
Vi packade in oss i bilen alla utom Levi… …
När vi körde upp på parkeringen så fylldes jag av en enorm tomhet och rädsla över att behöva träffa andra som bor i vår trappa, att behöva förklara vad som hänt. Jag hade en klump i magen av att behöva gå in i lägenheten och mötas av allt som kom att på minna mig om att Levi saknades.
Mamma och pappa hade kommit och stod och väntade på oss och när vi kom till dörren möttes vi av en bukett blommor från de finaste vänner man kan tänka sig.
Väl inne så satte jag mig bara i soffan, trött, tom och fylld av smärta och sorg. Man tänkte också att man nog aldrig kommer bli hel igen.
Mamma och pappa beställde pizza till oss och hjälpte oss med barnen och få på dem pyjamaser och allt sådant som tillhör kvälls göra. Det var skönt att ha det stödet för jag var orkeslös, det fanns ingen styrka kvar alls.
När barnen somnat och mamma och pappa gått så var allt så tyst. Kvar var jag och Björn med allt vi precis upplevt och upplevde. Frågor, funderingar och med tankar om vad som nu kommer till att hända, vi viste egentligen inget alls om vad som väntade med allt praktiskt, begravning samtal osv.
När vi la oss i sängen den kvällen grät jag floder, bredvid min sida av sängen stod Levis säng tom… …
I Guds famn
Det finns hundratusende stjärnor,
Gud känner varendaste en,
precis som han känner var fjäril
var blomma, var strå, varje sten.
Det finns ingen stjärna och blomma,
som Gud inte kallar vid namn.
Det finns inget barn i all världen,
som inte får rum i hans famn.
Britt G Hallqvist
Det var denna text som prästen läste upp på ceremonin som jag fastnade så för.
2 kommentarer: