Jag känner mig nere, tycker livet är rätt så tufft för tillfället. En liten sak kan bli till något stort och jag kan då nästan känna uppgivenhet sen samtidigt kan det kännas som att ja varför ska inte allt behöva hända oss? En sak är i alla fall säker och det är att jag har ïalla fall gått igenom det värsta som kan hända något värre finns väl knappt att gå igenom. Att förlora sitt barn är inget man ens önskar sin värrsta fiende.
Det konstiga efter en sån här händelse är hur man själv förändras som människa och hur snabbt det går, från att ena dagen tro på livet till att nästa veta att det snabbt ändras och det är bara en sak. Man tar inget för givet längre och ibland är man så rädd för morgondagen. Nä densamma är man inte och man kommer nog aldrig bli det heller.
Min Levi, vår Levi fick inte leva hos oss men hos mig finns han och ibland gör jag honom levande för en stund. För det finns inget annat sätt för mig att få uppleva honom igen eller ens få känna på honom. Det är fruktansvärt vad jag behöver honom, det är som kroppen skriker efter sitt lilla barn, och den skriker men den får inget svar och den får ingen lindring... Åh Levi vad jag önskar jag fick hålla dig igen och få känna mig komplet och hel igen om så bara för en stund, jag älskar dig så gubben min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar