Morgonen fram till klockan 10.00 kommer jag inte så mycket ihåg, jag minns inte att Björn fick iväg barnen till dagis och jag vet inte hur jag fick kläderna på mig men jag vet att klockan 10.00 var vi tillbaks på förlossning men denna gång var det inte i rum 10 utan ett extra rum som dem har där. Där satt vi i en soffa med vår läkare framför oss och barnmorskan som vi hade kvällen innan. Det kändes så fruktansvärt att sitta där, de fanns ju inget för oss att ”hämta” ingen glädje bara en massa smärta och sorg.
Läkaren började prata med oss om förlossningen, hur vi upplevt den och att den gått väldigt fort och så vidare inget av intresse egentligen men säkert nödvändigt och nyttigt på något sätt. Sen sakta kom han in på allt annat vi skulle ta ställning till, obduktion, begravning fler barn mm. Obduktion det skrämde mig något så fruktansvärt först, att någon skulle skära i mitt fina barn hur skulle jag kunna vilja det? Efter lite prat med Björn och doktor så kom jag fram till att jag ville, skulle jag kunna få besked över vad som hänt med min Levi så ville jag självklart ha det, för Björn var det aldrig en tvekan han visste att det var det han ville.
Sen i samband med att vi prata om att kanske få ett svar berättade läkaren för oss var att dem sett en knut på navelsträngen som var väldigt hård, och där inflikade barnmorskan att den hade varit VÄLDIGT hård.
Jag och Björn satt som två frågetecken knuta vadå knuta? Jo tydligen så finns det något som heter äkta knut som man kan födas med, det är inte jätte vanligt men det förekommer. Oftast är dem inte så hårt tilldragna för navelsträngen är som gummi det ska typ inte gå.
Redan där fick jag en känsla en väldigt stark känsla över att det var den som tagit Levis liv men jag vet nu att Björn inte var lika övertygad.
Senare kom vi in på att vi skulle ses igen ca 8v senare när prover och allt var klart. Då skulle vi gå igenom förlossning alla prover och allt annat och då skulle det vara med den barnmorskan som var med under förlossningen. Men denna dag skulle dem återkomma med oss till. Jag vet att Björn frågade också hur länge obduktionen skulle ta för vi ville ju kunna få ha vår begravning för Levi men han sa någon vecka och det kändes som en oändligt lång tid.
Mötet började gå emot sitt slut, nu skulle vi snart få sitta med vår Levi igen, läkaren stannade kvar inne hos oss medan barnmorskan hämtade Levi han sa att han så gärna ville se honom. Massa känslor i kroppen och tankar men när hon kom in med honom i den lilla ”sängen” så kände man bara hur fin han var och man kunde inte sluta ta på honom. Barnmorskan sa till oss att vi gärna fick ta upp honom och hålla i honom och det ville vi ju såklart göra sen blev vi lämnade ensamma med vår lilla Levi.
Jag kan minnas än idag hur det var och hur det kändes att sitta där med sin fina lilla pojke, stoltheten över sin son, hur fin och perfekt han var sen all denna förtvivlan över att han inte kunde skrika, att han inte kunde öppna sina små ögon ja allt som hör till att få barn. Man ville stanna tiden i det rummet, man ville få vara med sitt barn hela tiden för nu visste man att detta var sista gången man kunde vara med honom få se honom och känna på honom det var sista gången jag fysiskt kunde känna honom tätt intill mig.
Och snart var jag tvungen att lämna min fina pojke här igen och åka hem ensam, nä jag vill inte vara med mer, hur ska livet kunna gå vidare överhuvudtaget? Så många frågor som ingen kunde ge oss svar på.
Jag vet inte hur länge vi var med Levi men vi satt länge med honom när det sen var dags att gå så knöt det sig i hela kroppen för nu, nu skulle vi lämna vårt barn och inte få honom igen…
Det är också något så hemskt att det inte går att beskriva, att lämna sitt barn.
Jag kan lova er att mitt huvud var fyllt av så många tankar, vem kommer ta hand om Levi nu och se till så att han har det bra? Var kommer han vara? Och något som plågade mig också var att jag inte vet hur dem kommer ta i honom, och ”behandla” hans lilla kropp fruktansvärt, hur skulle jag kunna lite på att dem behandlade honom på ett rätt sätt?
Det kan jag aldrig veta utan bara hoppas… …
Resten av den dagen har jag inte så mycket minnen ifrån… …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar