Dessa dagar som kommer och går, jag blir inte klok på det längre. Dagarna går för man kommer ju ändå framåt i tiden men ändå känns det som man
sitter fast på något märkligt sätt, det känns inte som man kommer någon annan stanns. Jag börjar känna att jag har något behov av att komma fram,
att sitta fast så här orkar jag inte i evighet men hur? hur kommer jag fram rent spykiskt?
Jag har börjat klättra lit epå väggarna och innom mig är det något som ropar "förändring" men än är jag nog ändå inte riktigt där, där man orkar så
allt är så dubbelt och det är jobbigt. Kanske blev lite märkligt att läsa detta men kanske kan ni förstå hur jag menar!?
Idag firade vi svärfar som fyllde 60år och det var också första gången sen Levi dog vi träffade dom på Bjärns sida så att säga och det var med
lite blandade känslor. Det var knappt någon som sa något till oss säkert med räddsla men jag önskar dom sagt mer. Jag vet inte varför det kändes
viktigt men man kände sig nästan lite "ivägen" Jag vet ju att det inte är så men den där olustiga känslan som bäddar ner sig i en är jobbig, man vet ju
faktisgt inte hur de andra tänker och känner.
Det var trevligt där och barnen har som de flästa gånger uppfört sig jätte bra, jag måste bara säga att jag är verkligen stolt över våra fina
prinsar, jag är så glad att dom finns för dem ger livet en mening och dom fyller mitt hjärta med så mycket kärlek och glädje, det är ju ändå dom
som gör att man orkar lite extra de dagarna som är extra tunga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar