Igår var vi på Spädbarnsfondens möte som är i Malmö en gång i månaden. Det är nu tre månader sen vi började gå dit, det gjorde vi bara några veckor efter att vi förlorat Levi. Jag minns första gången vi var där - den tryckta stämmningen i börja, känslan av att sitta i ett rum och prata om vår döda son, försöka förklara hur vacker han var och hur det som hände kunde hända. Det gick helt enkelt inte, det var så många känslor att det var omöjligt att reda ut dem, och det är det fortfarande ibland. Nu känns det däremot som om man kan börja strukturera upp dem istället, så att man kan få in dem i rätt ordning och rätt fack.
Det märkliga var att fastän både jag och Josefine upplevde det som jobbigt att gå dit så såg vi till att ta oss dit och det var en upplyftande känsla - det är inte på något annat ställe man kan få med sig en känsla av ro och sammstämmighet när det gäller ens barns död, men här får man det.
Igår var inte sämre, det är alltid skönt att komma dit till någon som förstår vad vi går igenom för att de själva gör det, och det handlade mycket om livet i sin helhet lika mycket som det handla om vår Levi. Men det är också ett sätt att hedra och minnas Levi, det tror jag vi gör bäst genom att prata om honom.
Levi har dessutom fått sig en vän i Molly som även hon gick bort på tok för tidigt, vi kan bara hoppas att de har funnit varandra där uppe.
Läs mer om Molly på puttelinas.blogg.se.
Läs också mer om Spädbarnsfondens utmärkta arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar