Nu har det gått ett bra tag sedan jag skrev något här, det är lite märkligt för man tycker att där borde bli tid till dig så långsamt som det känns att det går just nu. De sista dagarna har jag börjat känna mig något bättre i sinnet. De sista dagarna har jag också varit hemma med Josefine, och barnen när de kommit hem, och det har hjälpt mycket att få vara nära familjen, att få tid att återhämta sig lite, att få tid med dem.
Igår var en dag som kändes som om den gick väldigt långsamt, men samtidigt så han vi alla med ganska många saker. Två av barnen gick på gympa med moster, första gången för den minsta, vilket tydligen gick väldigt bra om man frågade moster. Själv har jag svårt att se hur det skulle gå bra, men ibland får man väl bli förvånad.
Sedan var barnen på kalas hos två av de bättre dagiskompisarna, kompisar som älskar våra barn. Det var roligt att se hur alla tre kunde hitta sin plats i gruppen, leka och ha kul tillsammans. Som med alla kalas är det alltid någon av dem som ska tycka att det är värst att gå därifrån, igår var det vår minsta Matheus som precis lärt sig hur kul det var att hoppa studsmatta. Det är dock svårt att komma till ro med att Levi borde ha suttit i mitt knä, att det skulle varit fyra bilbarnstolar i bilen, att man skulle försökt sig på det omöjliga att bära tre barn på vägen. Det finns ingen urskiljning, i alla situationer som uppstår så är tanken på Levi och hur det borde varit alltid där.
Jag hoppas att det kommer fortsätta vara så hela livet, för Levi skulle alltid haft en plats hos oss, och inte bara i hjärtat och själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar