Igår var en riktig tråkig dag, en skitdag rent ut sagt. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att det blev så, men just nu känns allting väldigt segt. Det är segt att gå och jobba, helst skulle jag stanna hemma men det är svårt att göra det då vi som alla andra behöver ha en inkomst. Det är inte jobbets fel i sig, men just nu så handlar det mer om motivation och önskan. Det stör mig ännu lite mer, för jag är inte van vid att känna så - jag är van vid att trivas med att jobba, att vara motiverad och ha mål för vad jag vill göra, men igår kändes det verkligen inte så. Idag känns det inte så på något vis heller, men jag kan bara hoppas att det blir bättre.
Jag kände mig också betydligt mer nedstämd igår än vad jag brukar göra, tänkte konstigt nog mycket på vad som hände veckan innan Levi dog - det är märkligt men jag kommer ihåg hur många specifika saker som helst från den veckan, allt från hur jag fick åka och köpa en toastol till hur Melvin satt i mormors soffa och ville titta på datorn eller när Josefine låg i soffan på eftermiddagen och var orolig för Levi i magen. Att det är just sådana saker som man kommer ihåg är i min värld märkligt.
En positiv sak fanns där igår - vi fick träffa våra barn igen. Det är alltid speciellt när man lämnat bort barnen för en natt, det låter inte mycket men det blir nästan två dagar utan dem. Det är skönt att se dem komma springandes för att kramas, höra deras lyckliga röster och känna på deras små kroppar som bara vill ha en kram. Det är väl det som är mest påtagligt saknat också - att få krama lille Levi. Det är något jag under hela mitt liv kommer sakna att göra, en enkel kram till ett älskat barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar