100 sorgedagar ligger väldigt långt borta

Sorg handlar om mer än att gråta - sorg är en tillstånd
som förändras med tiden utan att någon gång försvinna

För lite mindre än en vecka sedan skrev Kjell Westerlund, ordförande i organisationen Samarbete för människor i sorg (Sams), en debattartikel i Sydsvenskan där de vill att det ska införas ett system med sorgepeng som ska vara i 100 dagar under två år. Han gör jämförelsen med att någon som får ett barn har rätt till föräldrapenning för att i lugn och ro ta hand om sitt barn och sin föräldraroll utan att behöva tänka på att jobba eller generera en inkomst.

Åker man däremot hem från förlossningen utan ett barn har man idag rätt till att vara hemma i tio dagar, eller två hela veckor om man så vill. Förväntas man då under två veckor göra sig klar för att gå ut i samhället igen och fullgöra sin plikt? Nej, antagligen inte, och det är därför de absolut flesta blir sjukskriva efter att de förlorat sitt barn - i snitt 29 veckor under de två första åren efter förlusten av ett barn eller närstående.

Vad Sams argumenterar för är att sorgereaktion inte är en sjukdom, och att man därför inte ska vara tvungen att bli sjukskriven för det och då ofta få annan diagnos också. Istället vill man att sörjande ska få en tid av lugn och ro med hjälp av sorgepengen.

Efter att Levi dog var jag hemma de dagarna som Försäkringskassan medgav att jag kunde vara hemma, sen började jag jobba. Det ångrar jag idag. Under en två-års-period var jag sedan sjukskriven 4 veckor en gång per år, då allting hann ifatt och verkligheten faktiskt inte var så lockande.
Jag säger att jag ångrar det, att jag började jobba så fort, och anledningen till det är att jag aldrig gav mig tid nog att känna efter ordentligt, jag trodde nog jag känt efter, och istället oroade mig för den ekonomiska biten i verkligheten och satte den främst. Trots att jag nu vet att både jag och Josefine säkert hade behövt ha mig hemma istället. Tiden direkt efter, när allt är som i en bubbla, får man aldrig tillbaka igen. Tiden när man desperat behöver hitta tillbaka till sig själv och varandra får man aldrig tillbaka. Idag önskar jag att jag tagit mig tiden, men det kan jag inte ändra på.

Det intressanta i debattartikeln är också att Sams refererar till att när man får barn har man rätt att vara föräldraledig. Den rätten försvinner när man förlorar sitt barn för pappan, medan om jag minns rätt så har mamman rätt till 30 dagar direkt efter. Men oavsett om man får med sig ett levande barn eller tvingas lämna ett som dött, så har man fortfarande planerat för att vara föräldraledig, och att vara förälder. Mycket praktiskt, men framförallt känslomässigt. På väldigt kort tid ska man förändra hela sin framtid, och den föräldralediga tiden som aldrig blir av måste fyllas med något annat. Det är en stor omställning som inte är mänsklig att göra samtidigt som man går igenom sin största sorg i livet.
Jag håller med Kjell Westerlund och Sams, det behövs dedikerade dagar för sorgereaktioner, och det behöver vara flexibelt för den som sörjer - för om det är en sak jag lärt mig så är det att det gör vi alla på olika sätt.

Slutligen kan man genom att läsa kommentarerna efter debattartikeln snabbt inse att det allmänna stödet för dessa dagar inte är stort, knappt för de tio som finns idag. Det kostar helt enkelt för mycket pengar, och kanske, kanske finns där en liten om än medgivet minimal chans för att någon skulle utnyttja ett sådant system.

För mig handlar det om människoinsikt och insikt i sig själv, för när man väl förlorat sitt barn så har man också förlorat en stor del av sig själv men samtidigt lärt sig något som de flesta skulle ha nytta av - empati.