Döden handlar om dinosaurier, tydligen.

Varje barn förtjänar att få leva ett bra liv,
tyvärr finns det barn som aldrig ens får börja leva

Döden handlar tydligen om dinosaurier, i alla fall om man ska tro mamman utanför simhallen.

Hannes hade precis avslutat sin simskola och började prata med en jämnårig kille utanför omklädningsrummet. De går igenom det vanliga – hur gammal man är, hur stark man är och hur många syskon man har. Då berättar Hannes att han har tre syskon, och en lillebror i himlen. Den andra pojken konstaterar snabbt att om man bor i himlen är man ju död. 5-åringarna har fått allt klart för sig, samtidigt som den andras mamma snabbt rycker in och rättar till – nej men så kan det ju inte vara.

 Nu börjar historien om dinosaurierna som dog för längesedan och nu inte finns längre, precis som drakarna som alldeles tydligen inte finns kvar på jorden heller. Den lilla pojken börjar intressant prata om hur stora de här djuren faktiskt är, och har snart glömt den lilla pojken som bor i himlen. Samtidigt verkar mamma ganska nöjd med att ha undanröjt något så hemskt som en tanke på att våra barn kan dö – och ersatt dem med fasansfulla drakar.

För det är en hemsk tanke, att våra barn kan dö, och den är mer hemsk för oss vuxna att tänka än för våra barn. De har det helt klart för sig, man kan dö och har man väl dött så kommer man inte tillbaka – så enkelt är det. För oss vuxna är den en tanke som vi vill skjuta så långt framför oss så möjligt, det ska inte få hända att våra barn dör.

Levi dog i vecka 37, tre veckor innan det var tänkt att han skulle komma ut och leva sitt liv hos oss. Det finns över 500 barn som dör som Levi, varje år, men vi pratar väldigt sällan om dem. Fast det är det vi behöver göra – vi behöver informera föräldrar om dödfödda barn, gravida kvinnor om risken med att vara gravid och barn om att döden är något som händer alla.

Innan Levi dog levde jag och min fru i tron av att graviditeter slutar på ett sätt – med barn som man kan ta hem från sjukhuset. Efter att Levi dog förstår vi nu att barn ibland stannar kvar, medan föräldrarna gråtande i chock behöver stå ut med känslan av att för alltid lämna kvar sitt barn.

Ett exempel på att vi inte pratar nog mycket om att barn kan dö i magen är informationen kring minskade fosterrörelser. Strax innan vi blev gravida förändrades texten i den bok som barnmorskor studerar från att minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten är normalt till att det inte alls finns någon forskning som stödjer att det är normalt. Fortfarande idag finns det gravida par som av olika anledningar inte är medvetna om att fosterrörelserna inte får minska i omfattning – för att vi inte pratar om det, och för att vi fortfarande informeras om att det är helt normalt.

Hannes vet att barn kan dö, till och med innan de kommer ut ur mammas mage. Det andra barnet förstod att barn faktiskt kan bo i himlen. Nu måste vi, alla vuxna, gemensamt lova varandra att inte vara rädda för att prata om döden – även om det gäller våra barn.
Det är bara så vi kan göra en skillnad.