"Förföljd"

Det är så det känns ialla fall, som att vara förföljd...
Nu den senaste tiden består min nattsömn (den jag får) eller när jag vilar mig och slumrar till av drömmar tyvärr inga roliga utan mardrömmar som ständigt gör mig på mind om vad som hände mig/oss i januari. Det är tufft, vaknar kallsvettig och undrar om det kommer hända igen. Min oro blir inte mindre av drömmarna snarare tvärt om, den på minner mig om hur skört allt är och hur fort allt kan förändras från liv till en dag till död nästa. Det skrämmer mig så otroligt mycket och det gnager i mig.
Jag ska ärligt säga att bara under de senaste två veckorna har jag mått sämre, jag tycker verkligen det är tufft. Men samtidigt mitt i allt det tuffa och jobbiga så LÄNGTAR jag så efter lille mannen som ändå ganska så snart (förhoppningsvis) är redo för att möta dagens ljus. Jag vill känna, titta, älska, beundra, gråta, klappa, pussa, byta blöjor, vara vaken på natten, njuta och älska denna lilla människa lika mycket som mina andra barn <3