Nere...

Jag gör ett försök med att skriva några rader för jag tror det är vad jag kan behöva nu. Ikväll är en sån kväll då det gör riktigt ont i mig, då min kropp är full av
känslor och mitt huvud är fyllt av tankar, tankar jag vill ha men även med tankar jag gärna varit utan. Samtidigt som jag känner mig så full av alla känslor och
tankar så känner jag mig helt matt, jag känner mig trött och det känns som man bara skulle vilja krypa in i sitt skal och få stanna där ett tag.
Jag tycker livet är så jäkla orättvist ibland, jag kan verkligen inte förstå varför vår Levi inte skulle få på börja sitt liv och ett liv med oss. Ofta funderar jag på honom,
och ofta funderar jag på hur tiden skulle ha varit nu med honom, han skulle ha varit 4,5 månader och livet med honom skulle fortfarande vara i sin början men
tänk ändå vad mycket som redan hade hunnit ske. Hur man än leter eller söker så kommer man aldrig finna sitt svar, det svaret som man skulle ha behövt - VARFÖR?
Tänk livet är verkligen skört och det vet man ju om även om man kanske inte alltid går runt och tänker på det. Men det är en sak som jag verkligen ränker på nu och
det är hur fort ett liv kan vända. Jag kan bara tänka tillbaks på söndagkvällen när levi var i min mage hur vi "lekte" med hans lilla fot och hur bra det faktisgt verkade
att vara tills bara morgon efter då livet plötsligt tagit slut. På något sätt så har jag nog alltid inbiillat mig att det är ganska så tryggt inne i magen men riktigt så kan
jag inte längre säga att jag känner nu vet jag att det även kan hända saker där inne som man inte kan styra det minsta över. Och en sak som jag blivit rädd för är
navelsträngar och knutor, detta livsnödvändiga var också det som gjorde att Levi inte fick leva vidare, varje gång jag ser en navelsträng så ryser jag och får bilder av
knutor i skallen men det är väl något man får försöka bearbeta så gått det går.

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan mina andra barn eller Björn. När jag bryter ihop så finns dom alltid där för att ta emot mig och det är tryggt. Vet inte var jag skulle
varit eller hur jag hade mått om dem inte funnits i mitt liv. Sen samtidigt så skulle jag vilja "skydda" dom från min sorg och min smärta men det går inte för den syns
och den är uppenbar för min familj. Men fy vad jag önskar att dem hade sluppit gå igenom allt vad dom tvingats gå igenom, barnen är ju så små men har fått uppleva
det värrsta men det är kanske det som stärker oss.