svårt...

Tänk att det ska vara så svårt nu för tiden att logga in och skriva ner några rader om hur det är och vad som händer.
Jag förstår inte att det ska var så svårt just nu med tanke på att man går runt och är full med en massa känslor och
tankar. Men det är väl så det är i perioder och säkert kommer perioderna bli kortare för jag vill verkligen skriva men
sen samtidigt måste jag ju "kunna" också.

Värmen har ju verkligen slagit till nu och det är så skönt att slippa dra på barnen alla dessa kläder på morgonen, nu
räcker det med en t-tröja och byxor och sen kan man gå och det är underbart :) Sen kan jag dock tycka att det kan
bli lite väl varmt men det är väl de att man inte hinner vänja sig vid värmen utan den bara kommer. Dock har jag också
lyckats bli super förkyld vilket är grymt irriterande, tror dock det kan vara en blandning av förkyldning och allergin.
Men jag hoppas så den släpper snart. De senaste två kvällarna har jag laggt mig innan klockan 22 och det brukar inte
hända annars men jag är verkligen slut. Lite tråkit för den sista tiden har det inte funnits så mycket tid för mig och mannen
men det hoppas vi vänder snart om inte annat så vet jag att det kommer bli nästa vecka :)

Vår lilla Levi skulle ha blivit fyra månader den 17/5 dagen innan vår lilla Matheus fyllde 2år och det känns så märkligt,
fyra månader sedan och ändå känns det som tiden varit längre på något sätt. Saknaden är verkligen enormt stor efter
honom och de sista dagarna när jag har hämtat barnen på dagis har jag tänkt en massa på honom på vägen till dagis och
även gått och små pratat lite med honom och det är inget jag brukar göra det mesta har jag i mina tänkar som jag sänder
honom men de dagarna har det känts så rätt. Sen som jag sa till Björn tänk att han hade fått börja med smakportioner nu,
inte klokt att han redan skulle varit så "stor" Det är ofta jag tänker på honom och funderar på hur "stor" han skulle varit,
hur han skulle sett ut och hur han skulle ha varit. Och ibland kan jag "sätta" in honom med hans bröder när dom håller på
med något att här skulle Levi också varit om han bara hade fått chansen. Det är verkligen jävligt orättvist att han inte
fick leva sitt liv med oss, att han inte fick chansen att lära känna oss och vi honom. Jag har fortfarande svårt att förstå
ibland att jag ahr en son som dött, och det är något som kan komma över mig som när jag är ute och går eller liknande,
tänk min son dog, jag har en son som är död det är riktigt jobbigt för när det kommer så blir det så overkligit igen. Men det
är verkligen som att jag ibland fortfarande inte riktigt förstått det.