Olustig känsla

Idag lämnade jag barnen på dagis, något som jag fortfarande kämpar med då jag fortfarande tycker det är tufft att träffa folk och speciellt för första gången efter att Levi dog.

Jag tror säkert att andra tycker så om mig med, att det är jobbigt att träffa mig och vissa säkert mer än andra.

 

Det kändes olustigt idag och jag kände mig illa till mods när jag stötte på med två olika föräldrar, dom ser mig och säger hej men sen är det som om det hänger något spänt i luften. Jag känner mig så obekväm i den situationen att allt jag vill är att springa där ifrån och jag vill knappt se på dom. Vet inte hur jag ska göra för att få det att kännas bättre eller lättare när jag själv tycker det känns så svårt... ...

 

Åh vad jag önskar att jag kunde ändra på allt... ...

 

 

Det är svårt att göra rätt Om du säger till mig "Hur mår du?"

med sympati och medkänsla i din röst,

så svarar jag "Jag mår bra",

därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten som upptar mina tankar, så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig, eller är för rädd för att det du säger ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

 

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog", så blir det svårt för mig att svara.

Vad förväntar du att jag ska säga? Jag vill säga "Jag är också ledsen!",

eller "Det är fruktansvärt!".

Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"

Men jag gör det inte, för jag vill inte bli upprörd idag.

Inte inför dig.

 

Så jag svarar "Tack".

Ett tack som betyder så mycket mer än så.

Det betyder tack för att du bryr dig.

Tack för att du försöker hjälpa.

Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

 

Om du inte vet vad du ska säga till mig så gör det ingenting.

Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta, tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.

Det har jag inte,

det kan jag inte,

och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag.

Jag kommer att förstå vad du menar.

Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.

Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut,

så har du antagligen rätt.

Idag är det kanske en minnesdag för mig,

eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting så tror jag att du inte bryr dig,

men om du skulle säga något,

kanske det gör allt värre.

Försök fråga mig om jag vill prata,

men bli inte förvånad om jag säger nej.

 

Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.

Jag behöver dina försök,

hur små eller banala du än tycker att de är.

Jag behöver dina tankar.

Jag behöver dina böner.

Jag behöver din kärlek.

Jag behöver din envishet.

Jag behöver allt detta, men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.

Som jag brukade bli, innan allt detta hände.

Men jag vet att det är omöjligt.

Den där obekymrade naiva personen

är borta för evigt, och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt

(av Janne Morén )