Solen sken och det var riktigt skönt vårväder det kunde inte ha blivit bättre på det sättet.
Jag fick hålla urnan som var inslagen i hans örngott och allt jag kände var att hålla den så nära mig som det bara gick för aldrig mer kommer jag kunna "hålla" i honom igen.
När vi kom till hans plats kändes det så märkligt, ett hål var grävt ett hål där vi skulle sänka ner "honom" Vi tillsammans hela familjen sänkte ner honom medan kyrkklockorna slog för honom det blev fint och allt var så tyst.
Plötsligt blir Melvin ledsen, så förtvivlat ledsen som han aldrig varit innan, det fanns ingen hejd på det. Han lade sig vid hålet och grät och ropade efter Levi hans lilla Levi som vi alla saknar så förtvivlat. Det var nog då Melvin verkligen förstod vad som hänt.
ajag kände att jag hade svårt att få min tid igår, min tid att bara få vara för en stund, det var verkligen laddat med känslor. Innan vi skulle lämna platsen blev även Matheus ledsen och kallade på Levi vid hålet men även det på ett annat sätt, det som kändes bra var att barnen ialla fall kunde få utlopp för lite av deras känslor vilket jag tror var nödvändigt och behövligt.
Jag vet att han har sin plats nu och jag vet att jag kan gå dit när ens jag vill eller behöver och det känns bra och tryggt på något sätt.
Ibilen påvägen hem sen satt vi alla tysta tills Melvin bröt tystnaden och sa
- Mamma jag älskar dig!
Mammas fina Ängel jag saknar dig så och jag älskar dig gränslöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar