Jag blev just nu så arg och besviken, det inlägget jag hade suttit och skrivit här tidigar ikväll kom inte med. Ja jag vet att man skriva nytt och det är ju det jag sitter och gör nu men det kommer ju aldrig bli som det jag skrev innan vilket gör mig lite irriterad för det var ju inte så här det skulle bli... ...
Jag tänker och funderar mycket på det här med tiden, tiden är så märklig.
Denna lördagen är snart över och dagen idag har faktisgt gått fort, och det är faktisgt för första gången idag jag inte bara känner att dagen gått fort utan att jag varit med i den snabba tiden också. Förstår om det låter helt märkligt men om man bara ser på att det gått tre månader av detta året så kan jag säga att det är de längsta månaderna i hela mitt liv, aldrig har jag kännt att tiden står still trots att nya dagar och månader kommer. När jag försöker se fram och tänker på nya månader eller nya dagar så känns det tungt och jobbigt, jag ser det inte som att nu kommer solen och våren och allt vad det innebär, för många är ju detta underbart för mig känns allt mer som en evighet, tomt på något sätt för det jag skulle vara och bli det är ju föralltid borta. Att se förbi det, att börja njuta helt och på riktigt det känns så långt borta än.
Jag undrar om det någonsin kommer få kännas lite som det gjorde innan, jag tror det knappast för inget är ju som innan... ...
Igår hände det en läskig sak, mest läskigt för Hannes för det var honom det hände, jobbigt för oss runt.
Efter en bra kväll igår och när barnen skulle borsta tänderna sa Hannes till oss att han inte mådde bra, att han kände sig konstig. Han kunde inte alls berätta på viket sätt bara att det kändes konstigt. Plötsligt ser det ut som om han inte får luft och han är så förtvivlat ledsen. Melvin som sitter i mitt knä blir så väldigt ledsen och orolig för Hannes och allt han säger är - Hannes mår inte bra.. ...
Björn har satt sig med Hannes i sitt knä och vi pratar lugnt med honom och på minner honom om att ta långa andetag, men han är så ledsen och säkert rädd över det han upplede. Jag tog med mig Hannes in i vår säng medans Björn gick och natta de andra två små. Kände mig orolig över Hannes så behovet av att ha honom nära under natten var enormt stort för mig. Han lugnade ner sig men han kunde inte alls säga något om det som hände.
För mig var det lite som att se sig själv när man får ångest, och det är det jag eller vi tror att han också fick. Det kändes så hämskt jobbigt att man inte kunde göra mer än att finnas där allt jag skulle velat göra var att byta med honom.
Idag har han inte sagt så mycket om det som hände igår mer än att han hade kännt att han inte mådde bra igår, när vi sen frågat på vilket sätt han inte mådde bra så har han inte alls kunat sätta några ord på det. Hannes är väl inte den heller som tycker om att prata om jobbiga saker eller de som han upplever jobbigt så vi frågar vill han sen inte eller faktisgt inte kan berätta så försöker vi heller inte tvinga fram något. Nu får vi bara hoppas att han slipper uppleva denna höndelsen igen.
Dagen annars har varit rätt så lugn, och vi har spenderat massa tid med alla barnen. Trots att dom varit trötta har det knappt bråkats och vi har inte behövt tjata eller blivit arga och visst behöver man dom dagarna ibland, det är ju trots dom som gör att man orkar med alla de jobbiga.
Tyvärr är det väl så man fungerar som människa, man är så jäkla bra på att berätta och komma ihåg det som är jobbigt och inte det som faktisgt är bra. För tänk bara man bråkar med barnen flera gånger om dagen men man har ju också hur många bra stunder under samma dag och trots detta så är det ändå alltid det jobbiga man berättar om, visst är det lite märkligt!?
Jag tror nog jag ska försöka bli ännu lite bättre på att berätta om de bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar