Förvirrad

Då börjar denna helgen närma sig sitt slut och jag kan ju inte direkt påstå att det varit den bästa helgen jag haft. Men det är väl så det är ibland det kan ju inte alltid vara bra fast än man önskar att det vore så.

Total förvirring har det även varit i huvudet på mig, jag har inte haft någon som helst aning om att det gick över till sommartid idag. Det kändes jätte märkligt jag brukar ändå ha koll på sånt annars. Men det är inte det första som jag glömmer mitt minne är allt annat än bra för tillfället vilket är jobbigt och frustrerande. Jag kan känna mig grymt okoncentrerad också och det är också jobbigt och det kan även leda till irretationer här hemma vilket jag dock kan förstå med tanke på att jag själv blir trött på mig. Men jag hoppas och tror att även det är något som kommer bli bättre med tiden.

 

Hallen har fått sig en rejäl omgång denna helgen ialla fall, vilket känns så skönt. Vi var i behov av en mer fungerande hall och den börjar bli klar nu tycker jag. Jag har målat en massa vilket varit skönt det har även fått mig att fokusera på annat och kanske nästan lite för mycket. Vad jag menar med det är att jag har ett enormt behov av förändring, förändring på många sätt säkert men det tar sig sitt uttryck med att vilja göra om och bättre. Har till och med nu en enorm känsla av rastlössamhet och ett driv av att göra mer och nu. Det är jätte jobbigt och detta är också en sån sak som kan leda till irritation här hemma. Det är tufft och så dubbelt, för jag vill massa och jag kan börja men ofta så orkar jag inte så mycket som jag skulle vilja och det är så frustrerande. Men som sagt denna helgen har det mer varit ett driv måste, måste och måste få det bra.

 

Barnen har lekt en massa tillsammans, mest Melvin och Matheus när dom väl börjar leka tillsammans så brukar det gå bra ett tag. Det som oftast gör att bråk börjar är när Matheus inte förstår vad Melvin vill eller menar. Något nytt är att Melvin har börjat leka som om Levi vore här, han gör honom delaktig i leken och räknar in honom i den. Första gången jag hörde det blev jag helt stum för det kändes så himla märkligt men sen samtidigt tänk att han räknar med sin lillebror på det sättet det är så gulligt, tror att Melvin saknar honom mer än vad vi kan eller har förstått. Och tänk det var ju så det skulle vara, han skulle ha varit med. Man blir verkligen ständigt påmind om saknaden och om den där "platsen" som aldrig fylls upp. Levi är verkligen saknad av oss alla.