Det är svårt att göra rätt

Det är svårt att göra rätt

"Det är svårt att göra rätt"
Om du säger till mig "Hur mår du?" med sympati och medkänsla i din röst, så svarar jag "Jag mår bra" därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.
Om du träffar mig och inte nämner förlusten som upptar mina tankar, Så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig, eller är rädd för att det du säger ska göra mig ledsen. Det är svårt att göra rätt.
Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog", så blir det svårt för mig att svara. Vad förväntar du dig att jag skall säga? Jag vill säga "Jag är också ledsen!", eller "Det är fruktansvärt!". Jag vill skrika "Det är inte rättvist!". Men jag gör det inte, för jag vill inte bli upprörd idag, Inte inför dig. Så jag svarar "Tack". Ett tack som betyder så mycket mer än så. Det betyder tack för att du bryr dig. Tack för att du försöker hjälpa. Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.
Om du inte vet vad du skall säga till mig Så gör det ingenting. Jag vet inte heller vad jag skall säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta, Tro inte att jag har glömt mitt barn för en stund. Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra. Säg att jag ser ut att må bra idag. Jag kommer att förstå vad du menar. Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut, Så har du antagligen rätt. Idag är det kanske en minnesdag för mig, Eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp. Jag behöver dina försök, hur små eller banala du än tycker att de är. Jag behöver dina tankar. Jag behöver dina böner. Jag behöver din kärlek. Jag behöver din envishet. Jag behöver allt detta. Men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt. Som jag brukade bli, innan allt detta hände. Men jag vet att det är omöjligt. Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt, Och det sörjer jag också. Det är svårt att göra rätt.
Janne Morén

Denna texten är så fin! Första gången jag läste den var det hemma hos mina svärföräldrar och det var bara strax efter att Levi hade dött. Hon hade varit inne på spädbarnsfonden sida och tryckt ut lite papper låg på deras skrivbord och där var det bl.a denna.
Åh vad jag grät när jag läste den, för den är ju så sann så rätt på något vis. Den beskriver ju verkligen en del av de värkliga känslorna och tankarna man bär på.
Samtidigt kan man ju se det från den anhörigas sida, klart det är svårt för dom men så även för oss, den där räddslan av att säga för mycket,men jag känner säg hellre lite för mycket än inget alls.