Idag är det 424 dagar, eller väldigt ungefär 36633600 sekunder, sedan Levi dog

Idag är det 424 dagar, eller väldigt ungefär 36633600 sekunder, sedan Levi dog. Han borde egentligen levt ytterliggare drygt två veckor till i mammas mage innan han skulle vara beredd att komma ut till livet utanför. Levi dog två veckor innan han skulle börja leva på riktigt, om man vill se på det så. Det kallas intrauterin fosterdöd, när ett barn föds dött efter graviditetsvecka 28.

 I Sverige föds ungefär 500 barn till livet utan att ens ha börjat det – varje år. Det är 200 fler barn än antal avlidna i trafiken de senaste 12 månaderna.  Inom trafikrelaterade dödsfall nämner man gärna en strävan efter att uppnå ett nollresultat – man har en nollvision i relation till antalet avlidna i trafiken.  Inom vården hör vi sällan talas om en nollvision, vilket visserligen vore omöjligt att uppnå eftersom kroppen och dess sjukdomar alltid kommer att orsaka dödsfall som vi omöjligtvis kunnat hindra. Istället hör vi många som pratar om kostnader för vården, och hur vården har försämrats baserat på att vi inte längre kan finansiera det ökande vårdbehovet som finns i samhället.

Sedan Levi dog har ytterliggare 580 barn dött i sin mammas mage, rent statistiskt sett. Idag, samtidigt som du läser detta dör ytterliggare 1,4 barn. Men det är inte bara ett barn som dör, hur fasansfullt den tanken är, det är också statistiskt sett nio andra människor som förlorar ett blivande barn, barnbarn, brorsbar, systersbarn och syskon. Snittfamiljen idag är två vuxna och två barn - om båda föräldrarna har två föräldrar och ett syskon samt ett eget barn så motsvarar det nio personer som står det dödfödda barnet väldigt nära. Sen kan man utöka denna krets hur  långt man vill – alla påverkas av samma sak. Hopplösheten och maktlösheten påverkar oss alla. Det betyder att varje år så behöver 4500 människor genomlida smärtan av att förlora ett efterlängtat barn – varje dag behöver 12,3 människor känna hur hoppet försvinner.

Det handlar dock inte om statistik, det handlar inte om siffror och uträkningar – det är enbart så som verkligeheten ser ut. Det handlar om vår framtids liv, det handlar om våra ofödda söner och döttrar, om våra mest älskade varelser – det handlar om barn. Som aldrig får möjligheten att leva. Det handlar om att vi måste göra något för att öka chanserna för fler av dessa barn att överleva. Om vi kommer tillbaka till nollvisionen och gör en jämförelse – tänk om vi kunde rädda hälften av barnen som idag dör, då skulle vi rädda nästan lika många som de senaste tolv månaderna dog i trafiken,

Hösten 2011 gick förlaget Studentlitteratur ut och gjorde en rättelse i sin bok ”Läroboken för Barnmorskor” – i den tidigare utgåvan stod det att det var normalt för fosterröreslerna att minska i slutet av en graviditet eftersom att barnet får mindre plats att röra sig på och ska vila upp sig inför förlossningen. I rättelsen angavs det att man tagit bort denna meningen eftersom där inte finns någon aktuell forskning som stödjer påståendet – istället är det så att minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten inte alls är normalt, utan snarare ett tecken på att något är fel.

Fortfarande idag finns det barnmorskor som hänvisar till att bebisar ofta blir tröttare i slutet av graviditeten. På internet finns hundratals frågor om minskade fosterröresler ställda bara det senaste året, där kvinnor inte vet vad som är normalt eller inte. Vad skulle det kosta att nå ut med information till gravida kvinnor om att minskade fosterröresler aldrig är normalt – vad skulle det kosta att rädda flera barns liv?

Idag diskuterar vi vad vården kostar, och hur vi ska kunna ha råd med den. Imorgon hoppas jag att vi diskuterar hur vi ska kunna rädda fler liv och hur vi ska kunna hjälpa fler av dem som redan förlorat hoppet om ett fortsatt liv. Imorgon har ytterliggare 1,4 barn dött, och ytterliggare 12,3 människor insett att livet inte är så självklart – hur länge till kan vi vänta?