Ja vad ska man säga det är inte alltid det går eller blir som man tänkt sig trots att man vet att ALLT kan hända...
Igår var det dax för ctg och undersökning av mig på SPEC jag är inne i v.37 (36+4) så denna dagen hade vi längtat efter. Vi kom dit 11 som avtalat jag blev uppkoplad och satte mig skönt tillrätta i fotöljen allt började bra men ganska så snabbt växte oron både hos mig och Björn. Lillemans hjärtljud blev bara snabbare och snabbare och visade ingen tendes till att gå ner heller. Jag började få lite panik och blev kallsvettig ja jag trode nästan jag skulle svimma ett tag. Läkaren var inne hos oss flera gånger men det gav inte med sig han låg på över 200 slag. Det sluta med ul så dom kunde kolla hjärtat och det var ju även så det blev med Levi. Så på denna tiden hann jag tänka hundra tankar och känslorna låg utan på kroppen. Jag såg hur allt upprepade sig och hur bebisen kom till att dö och att man tvingades gå igenom allt ännu en gång. Efter ul berättade läkaren att hjärtat såg fint ut och vad han kollat efter. Lilleman inne i magen var verkligen aktiv och tränade andningen som bara den. Vi bestämde att vi skulle göra om ctg på em och se då men han sa att han inte kände sig så orolig. Så vid två satt vvi där igen nervösa men denna gången såg allt fint ut! Man drog en suck av lättnad och all spänning släppte lite men jag kände mig helt färdig. Så när jag kom hem vid tre tiden var jag helt slut och somnade. Usch det var verkligen omtumlande igår...
Kvällen blev lugn men både jag och Björn var rätt så trötta... ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar