Inatt hade jag svårt att komma till ro, mina tankar var hos Levi och det var tankar om allt och inget.
Det gör ju så ont att vi inte fick ha honom hos oss. Ibland känns det som om man fortfarande är fast
i en mardröm som man bara väntar på att få vakna ur men det gör jag aldrig, för denna mardröm
är ingen mardröm utan verklighet. En verklighet jag lever med varje dag.
Ibland är det som om jag får en smäll på käften också, precis som om det bara kommer över mig att
jag är mamman som förlorade en son och det är också så omskagande fast jag är mer än medveten
om det. Ibland är det precis som man försöker på alla sätt att tränga undan det som gör riktigt j*vla
ont för att orka men det går ju inte för det finns i en hela tiden och på ett sätt är ju min smärta också
ett minne av att jag fick en son som jag älskar så otroligt mycket och som saknas varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar