Vid graven

Idag var jag och lämnade Levis örngott hos vaktmästaren på kyrkogården för att de skulle slå in hans urna med det. När jag var där fick jag känslan av att jag var tvungen att gå till hans gravplats. Vet inte varför, men jag längtade dit. Det har jag gjort länge, att få gå till honom och där han är. Men nu är han ju inte där riktigt än, så jag var nog den enda som krattade en plats utan vare sig kropp eller gravsten, men det kändes skönt att göra det för honom. Tänker på vad jag hände på spädbarnsfondens möte igår - att sköta sitt döda barns gravplats är att visa sin kärlek på ett fysiskt sätt för någon som man inte kan nå på något annat vis, det stämmer bra. Är glad för att de mötena finns, man får tänka mycket. Är också otroligt glad för min familj och min fru som får allt att gå ihop, även om det inte gör det. Verkligheten är ganska krass, vardagen stannar inte, även om livet aldrig kommer kännas som innan, även om ilska blir till sorg.