Min förlust

Min fjärde graviditet var väl igentligen allt annat än planerat men efter att chocken laggt sig så fanns det ingen annat än glädje och förväntan som växte innom mig och min man.

 

Vi visste att graviditeten nog kom till att bli rätt tuff för mig då jag får svår foglossning tidigare och redan har problem med snett bäcken men all smärta är ju värt det, man får ju de finaste man kan tänka sig i världen efter. Foglossningen kom som väntat rätt tidigt dock var den inte alls så illa som jag eller min barnmorska hade räknat med. Jag kräkte i 16v men detta var väl igentligen inte heller en överraskning för mig då jag låg och spydde i 24v när jag väntade mitt tredje barn.

 

Dagarna gick och så även månaderna, magen växte och lillkillen var en väldigt pigg liten krabat som alltid höll igång där inne.

 

Morgonen den 25/12-2011 vaknade jag som vanligt fast med en stark känsla av oro i kroppen, något kändes anorlunda men vad visste jag väl inte riktigt än.

Denna dagen skulle vi hem och fira min mans bror vilket kändes viktigt så jag gjorde inte så mycket "väsen" över min oro utan tänkte att detta var något som kom att kännas bättre under dagen. Men det kändes inte bättre, runt eftermiddagen sa jag till min man att jag tyckte "pyret" var väldigt lugnt. Kanske borde vi ringt in till förlossningen redan denna dagen men det gjorde vi aldrig.

 

Den 26/12-2011 Vaknar jag upp med samma känsla och "pyret" känns inte alls som han brukade göra, oro och panik började smyga sig på. Mannen sa direkt till mig att gå och ringa till förlossningen vilket jag även gjorde och dom ville att vi skulle komma in direkt. Vi ringde barnens farmor som kom snabbt så vi kunde åka in. tusentals tankar kom och gick och oron kröp i hela min  kropp vad är det som händer?

 

Inne på förlossningen blev vi mottagna av en undersköterska som visade in oss i ett extrarum. Där koplade hon upp mig till ctg, lättnad hjärtljuden fans där om dock lite snabba. En barnmorska kommer in tar blocdtrycket som var på gränsen även en del blodprover togs. Banets hjärtljud blev ännu lite snabbare så dom bökade runt med mig i sängen för att se om det hjälpte om jag låg på annat sätt men det gjorde det inte. Vi blev lämnade ensama i rummet under en stund, och hans hjärtlud blev superhöga, plötsligt fylldes rummet av barnmorskor, undersköterska och läkare. Dom gjorde ultraljud för att räkna hjärtluden när dom såg hjärtat slå.

Panik, vad händer? Varför säger ingen något?

Tillslut lugnade hjärtat ner sig och alla drog en suck av lättnad och doktorn sa några ord som fastnat i mitt huvud - Än behöver vi inte ta ut någon bebis.

Det vi inte visste då var att om dom "tagit ut" honom hade han levt idag.

 

Jag blev inlagd på avdelning 44 för observation och regelbbunden ctg tagning. Allt såg bra ut och han rörde sig äntligen som han brukade göra igen.

 

Den 27/12-2011 kom läkaren och sa att allt verkade bra och att det inte fanns något som tydde på att barnet inte mådde bra nu. Att hjärtat rusade så dagen innan förklarades med ytterligare några prover skulle tas och även en flödesmätning skulle göras och såg allt bra ut då skulle jag få åka hem igen. Allt såg bra ut så jag blev utskriven med ordination på återkontroll den 29/12 på specialistmödravården.

 

Både mannen och jag kände en del oror än men dom hade ju verkligen kollat både mig och barnet så vi kunde inte göra mer. Väl hemma sen rullade dagarna på barnen och inplanerade aktiviteter.

 

Den 29/12-2011 på specialistmödravården kopplades jag upp till ctg och blodprover togs även denna gången. Efter några timmars väntan fick vi svar på proverna i korridoren av läkaren att allt såg bra ut. Det bar bara att åka hem igen med tron på att allt kom att gå lika bra som de gjort dom andra gångerna.

 

En vecka gick utan någon direkt känsla av att han mådde sämre inne i magen, men jag hade en innre oro, men när jag tog upp den med läkare så kändes den så obefogad då alla prover dom gjort varit bra. Det fanns inget som visade att något var fel.

 

Den 10/1-2012 fick jag återigen den där otäcka känslan av att allt inte var som det brukade där inne, denna gången berättade jag snabbare för mannen som hjälpte mig att "knuffa" igång honom igen och ja han kom igång igen.

 

Samma sak den 12/1-2012 bara det att denna dagen tog det lite längre tid innan det kändes bra igen.

Enligt läkarna och barnmorskorna så var det ju heller inget konstigt att han var mindre aktiv på förmiddagen för det var ju "normalt" såhär i slutet av graviditeten, trots att jag sa att mitt barn alltid varit aktiv även på förmiddagen.

 

Den 15/1-2012 var en vanlig söndag, de stora killarna var på kalas och jag var hemma med lilleman. Kvällen var lugn och efter att barnen lagt sig satt jag och mannen och mös i soffan och lekte med lillemans lilla fot som for över min mage, åh detta är underbart att få känna dig innom mig och veta att vi snart ses, för nu längtar vi så efter dig och syskonen är så otåliga nu.

Det vi inte visste när vi la oss denna kvällen var att imorgon när vi vaknar skulle vårt liv rasa samman totalt och att inget skulle bli det samma igen.

 

Den 16/1-2012 vakanar jag av att mannen väcker mig strax innan nio, han skulle iväg och lämna två av tre barn på dagis, vår älsta son skulle stanna hemma med oss denna dag för en mysig dag ensam med oss utan några syskon. Det ända vi skulle göra var att åka till barnmorskan klockan ett men detta var något han följt med på innan och tyckte var mysigt att få höra lillebrors hjärta slå.

Det var igentligen inte förrens sunt elva jag började fundera över lilleman, jag lutade mig över magen och fick ingen spark vilket jag alltid annars får när jag "klämmer" hans lilla kropp så.

Lutar mig tillbaks i soffan och börjar trycka för att försöka få någon knuff eller spart tillbaks men den händer inget, allt är stilla. Oror genom kroppen men än ingen panik, detta har ju hänt innan.

Jag går och lägger mig på sängen och trycker men det händer inget, inget alls. Ropar på mannen som kommer, han börjar också knuffa och klämma men inget händer, då kom tårrarna och känslan av att något var fel, väldigt fel.

 

Klockan 13 sitter vi i väntrummet jag med min starka oro, mannen som sitter och läser för sonen, klockan som tickar, varför kalalr hon inte in oss?

Strax efter ett sitter vi vid hennes skrivbord, hon pratar öppnar journlen åh snälla va tyst så jag kan få berätta att det känns anorlunda idag, att det inte känns som det brukar.

Äntligen frågar hon hur det är, jag berättar fort att jag inte kännt honom denna dagen alls. Hon är rätt lugn och säger att det är rätt normalt såhär i slutet men att hon ska lyssna.

 

Jag lägger mig på sängen, drar upp tröjan, min barnmorska känner men inte heller denna gången får vi något gehör, det är så stilla där inne, varför?

Nu ska vi lyssna på hjärtat, nu snart kommer även min värsta mardröm bli sann...

Hon letar och hon letar men det är tyst så väldigt tyst, jag börjar storgråta, får panik, glömmer att min stora lilla kille som inte ens fyllt fem är i rummet, även han gråter, han gåter för att hans mamma är så ledsen, han har inte forstått varför än. Jag blir medveten om honom, försöker ta mig samman men det gick bara en stund sen kommer det igen gråten och denna enorma smärtan. Snälla någon ta mig härifrån, nu vill jag inte vara med längre, detta kan inte hända oss,och inte nu när min son är med.

Vad händer nu?

 

Nu kommer jag ringa förlossningen och berätta att ni är påväg in, där kollar dom med ultraljud om det verkligen är som jag befarar.

Vägen till bilen kändes som en evig väg... Hur ska detta sluta? Mannen har förklarat för vår son vad som hänt och att morfar ska se efter honom. Vi är alltså påväg till min familj för att lämna av honom, jaha vad säger man till dom och vad ska dom säga till mig? Mitt barn är dött...

 

Kommer till mormor och morfar, möts av en ledsen mamma som tar mig i sina armar, åh mamma snälla ta mig här ifrån låt inte detta hända, jag orkar inte mer, hur ska jag orka leva vidare nu? Sen kom tankarna på Hannes var är han? Han ligger på soffan sa morfar, jag går in till honom, han har somnat.

Åh stakars min underbara Hannes att du skulle behöva vara med om detta.

Smeker hans kind, vill inte lämna honom men jag måste, jag måste åka till förlossningen, måste få det hämska beskedet ännu en gång.

 

Dax att åka min mamma följer med...