Morgonen idag var tuff, trots mina känslor för att träffa andra tar jag mig ut och iväg med barnen till dagis och det får man väl allt se som "försök", försök att komma tillbaks till livet igen.
Innan vi skulle gå blev Matheus väldigt ledsen och klängig på mig och jag har funderat lite på det kanske är det så att han kände att jag inte mådde alls bra idag. För när vi sen kom till dagis hängde hans sog fast i mig och var så ledsen vilket han annars inte brukar vara. Det var så svårt att släppa honom idag, skulle bara ha kunnat krama honom hela dagen idag.
På vägen hem kände jag mig allt annat än glad, och plötsligt kände jag hur ångesten kröp sig på mer och mer. Först kände jag panik NEJ inte här och inte nu, vill inte, såg en mamma med en barnvagn och tänkte "du ska vara jävligt glad för att du fick behålla din lilla" nej detta gjorde inte saken bättre och varför tänker JAG så?
Varför blir man ständigt påmind om vad som hänt och vad det är som saknas?
Kände mig plötsligt arg också mitt i allt, så nu hade man en massa olika tankar och känslor att föröka hålla i schak tills man ialla fall kom hem innan för dörren, men på något sätt klarade jag ut allt, sjukt nog hörde jag mannen i huvudet som sa "Glöm inte att andas" vilket jag försökte tänka på och plötsligt fungerade jag lite bättre.
När jag kom hem kände jag mig mest ledsen och trött så jag la mig och vila, är verkligen trött på dagarna, och jag orkar så mycket mindre vilket gör mig arg, jag fungerar inte som innan ialla fall inte än.
Ibland tror jag att jag blir för stressad över att jag ska fungera, att jag ska klara ut allt och att jag ska må bra vilket är så lång ifrån värkligheten just nu. Kanske måste jag lära mig att få vara ledsen och må som jag gör när jag gör det. Det är ju bara så svårt, jag har tre underbara barn som jag måste fungera för och jag har min man som jag vill vara stark för.
Han har nog kommit längre än mig, han kan se ljust på saker och prata framåt, jag har svårt för det. Han kan njuta av vädret och vad ser jag mörker eller bara ännu en dag som man ska ta sig igenom. För är det inte så att man tröttnar på någon som bara är ledsen och har svårt för att njuta av livet?
Undrar om man kommer fungera igen?
Jo det måste man väl på något sätt även om det inte blir som innan, för en sak är säker förändrats har man gjort och man har en ny syn på livet, man ska inte ta något för givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar