Igår fanns Levis dödsannons publicerad i Sydsvenskan, en vecka efter vad det var tänkt. Det är givetvis en sorlig tanke att annonsera ut sitt barns död, men vi gjorde det för att det kändes som att vi ville att alla skulle veta – jag är så stolt över min son att jag skulle vilja visa honom för alla, för att visa att här är min underbart vackra son, oavsett om han finns kvar här eller inte. Dödsannonsen finns till för att hjälpa oss med det – att visa att vi har förlorat något väldigt viktigt, något som är oersättligt.
Jag har aldrig trott på något som har med religion att göra, aldrig velat sluta mig till att där finns någon annan som skulle bestämma över våra öden och liv, bara för att vi själva inte orkar göra det, men så samtidigt som detta hände så slog det mig – det enda jag vill är att där finns någon som tar hand om Levi nu när vi berövades möjligheten att göra det, att där finns någon som ser till hans bästa och ser till att han har det så bra han kan ha det. Då inser jag hur dubbelmoraliskt det är – jag tror inte på att där finns en gud, men jag vill gärna att han tar hand om min son. Så är det, jag tror inte, men måste jag tro så är det att han åtminstone ska ta hand om Levi nu när han inte gav oss chansen.
Idag är det 48 dagar sedan Levi dog, vi saknar honom inte mindre idag än då, vi saknar honom betydligt mer för varje sak man kommer på att han missar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar