fredag 26 juli 2013

Våra närmsta vänner - vårt stöd.



Vännerna blev ett stort stöd för oss
Igår kom våra närmsta vänner på middag med sina två barn. Snart är de tre, dessutom. Våra äldre barn har alltid varit kompisar, gått på samma dagis i många år och har väldigt kul tillsammans. De är helt enkelt de bästa vännerna man kan ha, och jag tror inte de alltid förstår hur mycket vi uppskattar dem.

De var också dem som vi tänkte skulle vara gudföräldrar åt Levi när han döptes, och det var dem som var ett stort stöd när Levi dog. De var, förutom våra föräldrar, det självklara stödet i vår sorg precis som i våra barns sorg. När världen rasar samman är det få som orkar stå kvar, men det gjorde dem. Just att få stöd efter att man förlorat sitt barn kan nog arta sig på många sätt, vi vet egentligen bara hur det var för oss. Väldigt mycket hände på en gång när vi förlorade Levi, och det var två dagar på sjukhuset då det mesta flöt samman – präst, läkare, kurator och fotograf kom alla på samma förmiddag och mycket av det minns vi nog inte helt rätt nu. Men samtidigt kände vi att vi fick väldigt mycket stöd av all personal på förlossningen, som hjälpte oss med det mesta.

Det akuta stödet fungerade väldigt väl, och med hjälp från våra familjer kom vi hem och skulle börja en vardag som inte fanns. Sen tog stödet slut, sakta man säkert, från den offentliga delen. Vi träffade kuratorn två gånger, men henne fick vi ingen kontakt med. Efter att vi varit där andra gången hörde hon aldrig av sig igen, och det var egentligen ganska skönt. Istället fick vi själv söka upp en psykolog som träffade oss, och henne träffade vi länge efter det. Det var tack vare vårt försäkringsbolag som vi kunde göra det, inte sjukvården.

Egentligen fick vi inte mycket stöd från sjukvården när den akuta fasen var över, och det är det jag vill komma till – stödresurserna som finns idag och upplägget av dem kan behöva förändras. Det akuta stödet är väldigt viktigt, och sköttes väldigt professionellt. Men efter det, var det slut. Och då var det tur att vi hade våra familjer, och framförallt våra vänner.

Ett stöd, som tog oss ett tag att hitta men som vi aldrig kommer glömma, var Spädbarnsfondens samtalsgrupper. Vi kom till det första mötet med stor tvekan, och gick därifrån med vetskapen om att det här hände mer än oss, och att vi alla tänkte ganska lika – vi var inte ensamma och vi var inte galna med våra tankar. Spädbarnsfonden är en ideell organisation som vill främja forskningen om bland annat intrauterin fosterdöd, men har ingen koppling till den allmänna sjukvården.

Så till vårt stöd efter att vi förlorade Levi fanns våra familjer, vår egen psykolog, Spädbarnsfonden och inte minst våra närmsta vänner. Men inte sjukvården.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar