.jpg){kind=spacer}
Aktuella frågor.
Det finns inga vetenskapliga studier som stödjer att minskade fosterrörelser ska ses som normalt.
Det skriver Josefine Jadeblom och Björn Jadeblom, mamma och pappa till Levi som dog två veckor innan han skulle födas.
Det skriver Josefine Jadeblom och Björn Jadeblom, mamma och pappa till Levi som dog två veckor innan han skulle födas.
Idag, när du läser detta, dör ett barn i Sverige i sin mammas mage. I morgon när vi går och lägger oss har på samma sätt ytterligare ett barn dött. Varje år dör mer än 500 barn i mammans mage efter graviditetsvecka 22. Så har det sett ut de senaste 30 åren.
I januari i fjol dog vår fjärde son, Levi, i graviditetsvecka 38.
Två veckor före beräknad förlossning slutade Levi att sparka, och hans hjärta slutade att slå. Världen, som vi sett den, gick under samma dag som vi fick veta att vår son skulle födas död. Eftersom sjukvården inte räddar deras barn förändras världen på detta sätt för minst en familj i Sverige varje dag.
Här föds ungefär 500 barn varje år utan att ens ha en möjlighet att leva livet. Det är 200 fler barn än antalet avlidna i trafiken de senaste 12 månaderna. Inom trafikrelaterade dödsfall nämner myndigheterna gärna en strävan efter att uppnå ett nollresultat – de har en nollvision i relation till antalet avlidna i trafiken.
Inom vården talas sällan om en nollvision. Det vore visserligen omöjligt att uppnå en sådan, kroppen och dess sjukdomar kommer alltid att orsaka dödsfall som är omöjliga att förhindra. Men samtidigt borde det göras mer för att antalet dödfödda barn ska bli så litet som möjligt.
Istället pratas det om kostnader för vården, och hur vården har försämrats. Inte sällan sker det utifrån ett resonemang om att det inte längre går att finansiera människors ökade vårdbehov.
En tid innan Levi dog kände vi att fosterrörelserna minskade, vi förstod att något inte stod rätt till. Vår barnmorska sade att det var normalt med minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten, och att vi inte behövde oroa oss.
Nu vet vi att det aldrig är normalt att fosterrörelserna minskar, oavsett var i graviditeten man befinner sig. Uppfattningen att det är normalt bygger på en feltolkning av tidigare studier som länge funnits i Lärobok för Barnmorskor, men det ändrade förlaget Studentlitteratur hösten 2011.
Det finns inga vetenskapliga studier som stödjer att minskade fosterrörelser ska ses som normalt.
I höstas förklarade Socialstyrelsen att den ska titta på nya riktlinjer för hur vården ska hantera kvinnor som oroar sig för minskade fosterrörelser. Enligt Ingela Rådestad, professor i vårdvetenskap, kan upp till en tredjedel av alla barn som föds dödfödda räddas om vården tar hand om dem i tid.
Vi ställer oss två frågor med skräck för vilka svar vi får:
Varför ska det ta så lång tid att förändra bilden av vad som är normalt?
Kommer vårdens resurser att räcka till för att ta emot de kvinnor som när de förstår att minskade
fosterrörelser inte är normalt vill bli kontrollerade en extra gång?
Skräcken är att de politiker som bestämmer anser att det inte finns resurser.
Det har dött ungefär 580 barn på samma sätt som Levi sedan han dog. Fortfarande finns det gravida kvinnor som får höra av sin barnmorska att det är normalt med minskade fosterrörelser.
Varje dag som går utan en förändring resulterar i att fler barn dör.
En så enkel sak som en affisch på mödravårdscentralen skulle kunna upplysa omedvetna föräldrar om vad som är normalt eller inte.
Barnuppropet, en rörelse som vi startat för att få ut information om vad minskade fosterrörelser kan innebära, spred en informationsbild på Facebook som sågs av mer än 10 000 människor på fyra dagar. Det kostade ingenting.
Frågan om resurser inom vården är svår, men det ska inte få avgöra om ett barn ska få födas till livet eller inte.
Idag diskuteras vad vården kostar, och hur samhället ska kunna ha råd med den. Vi hoppas att diskussionen framöver handlar om hur fler liv kan räddas och hur fler av de människor som förlorat hoppet om ett fortsatt liv ska få hjälp.
I morgon har ytterligare minst ett barn dött på samma sätt som Levi, och ytterligare en familj insett att livet inte är så självklart.
Varför informeras inte alla kvinnor idag om att minskade fosterrörelser bör kontrolleras en extra gång?
Björn Jadeblom
Josefine Jadeblom
I januari i fjol dog vår fjärde son, Levi, i graviditetsvecka 38.
Två veckor före beräknad förlossning slutade Levi att sparka, och hans hjärta slutade att slå. Världen, som vi sett den, gick under samma dag som vi fick veta att vår son skulle födas död. Eftersom sjukvården inte räddar deras barn förändras världen på detta sätt för minst en familj i Sverige varje dag.
Här föds ungefär 500 barn varje år utan att ens ha en möjlighet att leva livet. Det är 200 fler barn än antalet avlidna i trafiken de senaste 12 månaderna. Inom trafikrelaterade dödsfall nämner myndigheterna gärna en strävan efter att uppnå ett nollresultat – de har en nollvision i relation till antalet avlidna i trafiken.
Inom vården talas sällan om en nollvision. Det vore visserligen omöjligt att uppnå en sådan, kroppen och dess sjukdomar kommer alltid att orsaka dödsfall som är omöjliga att förhindra. Men samtidigt borde det göras mer för att antalet dödfödda barn ska bli så litet som möjligt.
Istället pratas det om kostnader för vården, och hur vården har försämrats. Inte sällan sker det utifrån ett resonemang om att det inte längre går att finansiera människors ökade vårdbehov.
En tid innan Levi dog kände vi att fosterrörelserna minskade, vi förstod att något inte stod rätt till. Vår barnmorska sade att det var normalt med minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten, och att vi inte behövde oroa oss.
Nu vet vi att det aldrig är normalt att fosterrörelserna minskar, oavsett var i graviditeten man befinner sig. Uppfattningen att det är normalt bygger på en feltolkning av tidigare studier som länge funnits i Lärobok för Barnmorskor, men det ändrade förlaget Studentlitteratur hösten 2011.
Det finns inga vetenskapliga studier som stödjer att minskade fosterrörelser ska ses som normalt.
I höstas förklarade Socialstyrelsen att den ska titta på nya riktlinjer för hur vården ska hantera kvinnor som oroar sig för minskade fosterrörelser. Enligt Ingela Rådestad, professor i vårdvetenskap, kan upp till en tredjedel av alla barn som föds dödfödda räddas om vården tar hand om dem i tid.
Vi ställer oss två frågor med skräck för vilka svar vi får:
Varför ska det ta så lång tid att förändra bilden av vad som är normalt?
Kommer vårdens resurser att räcka till för att ta emot de kvinnor som när de förstår att minskade
fosterrörelser inte är normalt vill bli kontrollerade en extra gång?
Skräcken är att de politiker som bestämmer anser att det inte finns resurser.
Det har dött ungefär 580 barn på samma sätt som Levi sedan han dog. Fortfarande finns det gravida kvinnor som får höra av sin barnmorska att det är normalt med minskade fosterrörelser.
Varje dag som går utan en förändring resulterar i att fler barn dör.
En så enkel sak som en affisch på mödravårdscentralen skulle kunna upplysa omedvetna föräldrar om vad som är normalt eller inte.
Barnuppropet, en rörelse som vi startat för att få ut information om vad minskade fosterrörelser kan innebära, spred en informationsbild på Facebook som sågs av mer än 10 000 människor på fyra dagar. Det kostade ingenting.
Frågan om resurser inom vården är svår, men det ska inte få avgöra om ett barn ska få födas till livet eller inte.
Idag diskuteras vad vården kostar, och hur samhället ska kunna ha råd med den. Vi hoppas att diskussionen framöver handlar om hur fler liv kan räddas och hur fler av de människor som förlorat hoppet om ett fortsatt liv ska få hjälp.
I morgon har ytterligare minst ett barn dött på samma sätt som Levi, och ytterligare en familj insett att livet inte är så självklart.
Varför informeras inte alla kvinnor idag om att minskade fosterrörelser bör kontrolleras en extra gång?
Björn Jadeblom
Josefine Jadeblom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar