Lite om år 12

Tänk vad 2012 blev ett jobbigt år, ett sånt år skulle jag inte ens i min vildaste fantasi kunna drömma om att jag skulle tvingas gå igenom.
Det var verkligen ett år där man pendlade mellan hopp och förtvivlan, sorg och glädje.

Den 16/1-12 var den dagen världen stannade och jag själv bara ville försvinna ifrån den.
Slippa vara en del av livet, slippa känna allt det jag kände och ibland än känner. Denna dagen var den dagen då Levis hjärta sluta slå och mitt gick i tusen bitar.

Sen runt strax innan påsken förra året fick vi ett plus på stickan ett plus vi så förtvivlat ville ha samtidigt som de gav oss än mer oro. Vi skulle även lära oss att leva med sorg och glädje på samma
gång och det är allt annat än lätt.

Månaderna gick och min mage växte och lill prinsen han växte som han skulle. Under alla månaderna under min graviditet så fanns en sån enorm oro och ångest för att det inte skulle gå bra. Den enda gången jag egentligen kände mig lugn var de dagar vi gjorde ultraljud och var på sjukhuset för jag visste att i nästa stund kunde allt ha ändrats igen. Men de dagarna vi var där och i den halvtimmen jag fick känna lugn och lycka var de  bästa!

Att bära på ett nytt barn var ju verkligen en otrolig känsla men samtidigt har det ju varit allt annat än lätt. Att gå i de djupaste av sorger till att faktiskt glädjas åt det liv som växte så fint i mig har varit en svår balans gång. Det går inte en dag utan att Levi finns i mina tankar det går inte en minut utan att jag känner den saknaden efter honom som jag har.
Att gå till hans grav med en stor mage kändes också så märkligt. Som jag sa till Björn ibland att här går man till sitt döda barn som skulle finnas hos oss men samtidigt väntar vi nu ett nytt som annars antagligen aldrig skulle ligga och gro i min mage. Tanken har ju kommit över mig så många gånger samtidigt som jag har puttat undan den för inte kan jag önska bort något. Vill ju ha Levi men också den nya i magen, jag vill ju ha båda.

Ju närmre vi kom slut datumet desto mera oro växte. Och än vågade jag inte tro på att detta skulle gå vägen.Barnen som längtade så även efter denna lille brodern, jag med min längtan och så Björn med sitt och de närmsta i familjen gick ju också runt med oro och det har varit allt annat än lätt. Att närma sig datumet med alt vad det innebar var tufft. Vågar vi sätta upp sängen och bädda den denna gången? Vågar vi köpa de där nya kläderna? Vågar vi tro?

Och så efter en ENORM väntan så kom dagen vi alla väntat på...
Den 23/11-12 fick vi komma in till förlossningen för igångsättning i vecka 37+0. jag var mogen och kände mig även redo men fy sån ångest jag hade, känslan som jag hade där sist var ju också den sista känslan jag bar med mig trots att det gått bra så många andra gånger. Usch ja det kom verkligen över mig i mellan åt.
Jag fick min tablett ca 11.40 och redan efter en timme började jag så smått få lite värkar och jag öppnade mig fint. Efter underökningar så bestämde dom sig för att inte ge mig fler tabletter utan det hela såg ut att gå som  det skulle och det gjorde det verkligen. Mot slutet tyckte dom till och med att det gick för fort och gjorde mycket för att dra ut på det till min stora förskräckt det känns ku om man säger så ;)
Men så 18.19 den 23/11-12 kom vår fina prins nummer 5 till världen <3 sån LYCKA!
Han var lite svår "startad" och det hann ju väcka en massa tankar hos mig, han hade inte den bästa färgen heller men med lite "strykningar" så var han redo för att skrika lite och bara de, de första skriket det är ju precis det man VILL höra!