Igår var en dag som jag tror vi både sett fram emot och fasat för - det är märkligt hur känslorna förändras och hur man får en vidare syn när ens barn inte finns kvar. Tidigare hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle vara att gå och välja ut en gravplats åt min son, och precis efter att han dött trodde jag aldrig att jag skulle känna så här, men igår var det faktiskt skönt att få gå iväg och välja en plats där Levi skulle få ligga. Det är väl sådant man inte tänker på när man väntar barn - att få välja en plats där barnet ska vila i evighet, men för oss var det viktigt att platsen blev bra, och att det var något som var värdigt Levi.
Vi var också på möte med behandlande läkare för att få provsvaren som vi väntat på. Josefine var säker att det var navelsträngsknuten, eller den äkta knuten, som orsakade Levis död, jag var dock inte lika säker - eller så ville jag inte vara det. Jag hade förhoppningar om att man skulle finna något som vi skulle kunna påverka i nästa graviditet, men Josefine hade helt rätt i sina tankar. De anser att det var den hårda knuten på navelsträngen som orsakade döden, och att det var en död som skedde akut. Risken finns att det inträffar igen, men den är väldigt liten.
Det betyder att vid nästa graviditet så ska vi leva med att veta att samma sak kan hända igen, och vi kan inte göra någonting åt det, även om risken är minimal - jag gissar på att den minimala risken kommer kännas allt annat än minimal när vi väl sitter där.
Något positivt som kommit ur detta är att man får ett annat perspektiv - ett perspektiv som handlar om att ta hand om alla just nu, inte sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar